måndag 15 december 2014

Tvångskrönika 1: Tro, hopp och källa på det tack?

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Tro, hopp och källa på det tack?

Släktforskning är roligt, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Jag håller på att bena i alla möjliga grenar i mitt släktträd och i helgen fastnade jag vid en man vars ursprung är något oklart. Å ena sidan har jag en mängd källor som påstår att mannens mamma var en viss kvinna, å andra sidan har jag källor som säger att kvinnan i fråga dog ogift (vilket rimligen, med den tidens mått mätt, torde innebära att hon inte fått några barn men man kan inte vara säker).

Det är extra frustrerande eftersom den här kvinnan är en nyckelperson för att kunna spåra släkten riktigt, riktigt långt tillbaka i tiden. Har de första källorna rätt så kan jag spåra den grenen på släktträdet tillbaka till åtminstone 1000-talet, har de andra källorna rätt så tar det stopp kring år 1600. Sen ska jag inte ljuga, det är förstås kittlande att de första källorna innebär att vi stammar från både jarlar, kungar och kejsare.

Det är väl såna här grejer som gjorde att historiker förr, när det där med källkritik inte var så viktigt utan själva berättelsen var överordnad exakt korrekthet, kunde få ihop så fantastiska äventyr. Som Gustav Vasas flykt från danskarna, som är kryddad med påhittade anekdoter utan någon som helst historisk förankring. Det innebär nu inte nödvändigtvis att de är osanna, bara att de inte är verifierade.

Släktskrönor faller också i den kategorin. Min gammelfarfar hävdade att vi härstammade från valloner och att det var förklaringen till varför männen på den sidan av släkten var/är så svartmuskiga. Gammelfarfar hade inga papper på detta, inga som helst bevis, mer än en muntlig tradition och en svartmuskig uppenbarelse. Nå, i mina efterforskningar har jag kunnat bevisa att släktskrönan hade rätt. Några generationer tidigare fann jag vallonsläkt som i sin tur sträckte sig ett par hundra år bakåt i tiden.

Omvänt då? Finns det saker i släkten som borde genererat släktskrönor, men som inte gjort det? Ja, det tycker jag nog. Att det på mormors sida av släkten, långt bakåt i tiden, fanns en biskop borde exempelvis kunnat vara intressant att föra vidare i släkten. Jag pratade med en kollega om detta idag, om varför vissa släktskrönor uppstår och lever vidare, men vissa andra inte gör det. Kanske handlar det om någon form av skam.

Det är klart att en släkt som bestått av högre tjänstemän, kyrkans män och t o m lågadel men som några hundra år senare är lantarbetare och pigor inte är jättesugna på att prata om fornstora dagar. Om man ens visste om släktens fina anor - man hade möjligen bättre saker för sig än att diskutera såna saker, typ kampen för familjens överlevnad - så var det nog inget man gärna drog fram eftersom jämförelsen med den nuvarande situationen då skulle få den att framstå som än mer jävlig; "Vi har knappt mat för dagen, men vår släkt har åtminstone lyckats klanta till det ur ett historiskt perspektiv".

Där närmar man sig väl kärnan i varför släktforskning är roligt och frustrerande. Det är ett virrvarr av skrönor, fakta, dolda sanningar och fromma förhoppningar. Man kan hitta fantastiska små öden och stora tragedier. Man får svar på gamla frågor men hittar lika många nya frågor. Jag rekommenderar verkligen alla att söka sina rötter. Bättre genväg till att förstå vår historia är svår att finna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar