lördag 18 augusti 2012

The Hanged Man

"Jo, det VAR han! Nämen va f..."
Dessa bevingade ord fälldes igår i mitt hem, av ingen mindre än mig själv. Vill du inte veta varför, så kan du väl sluta läsa nu - här är en länk som leder bort härifrån.

Varför man är rädd för vissa saker är svårt att veta. Som barn fruktade jag Madame Medusa från Bernard & Bianca över allt annat. Jag blev även hysteriskt rädd för en animéfilm (eller serie?) jag såg på 80-talet som handlade om vampyrer. Numera är det mer sällsynt, men en riktigt bra skräckis får förstås upp pulsen, liksom vissa spel, även om jag inte spelar skräckspel själv så har jag sett tillräckligt med videosekvenser från dem för att veta det.

In swedish då? Jodå. Få saker har skrämt mig lika mycket som en scen ur filmen Söndagsbarn från 1992. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år när jag såg den, men jag såg den inte på bio. Förmodligen sändes den i SVT någon gång kring 1993. Filmen - manus av Ingmar Bergman och regi av Daniel Bergman - är ett familjedrama som utspelar sig på 20-talet och som kretsar kring pojken Pu.

Vid ett tillfälle får han höra berättelsen om urmakaren som hängde sig i skogen. Efter lite ytterligare efterforskningar hos tjänstefolket får han veta dels att den som besöker en plats där någon tagit livet av sig - i synnerhet i skymningen - kan få svar på många frågor, och dels att det främst är så kallade söndagsbarn (födda på en söndag) som kan se spöken.
Pu får också höra historien om varför urmakaren tog livet av sig, och i denna svartvita sekvens får man se hur urmakaren (spelad av en skådis jag kände igen, men inte riktigt vågade placera) blev galen. I korta drag på grund av en förhäxad klocka vars pendel började bete sig konstigt, visa fel tider, slå för många slag, och som visade sig innehålla ett skogsrå med mera elände.

Vad gör då pojkjävlen? Jo, han tillåter sig ha en drömsekvens, det är vad han gör! Där han går ut i skogen ensam i skymningen, stannar vid träden där urmakaren ska ha hängt sig och vad ser han där? JO, BARA DET LÄSKIGASTE NÅNSIN I SVENSK FILM!

Fritt svävande i luften hänger urmakaren, vilt stirrande med sina döda ögon. Pu frågar "När ska jag dö?" men får inget svar, urmakaren bara stirrar. Sen skriker han samma fråga och då... då börjar urmakaren svänga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en pendel, lika vilt stirrande med döda ögon, samtidigt som munnen börjar öppna sig till ett leende jättegap, han pendlar, pendlar och stirrar vansinnigt på den lille Pu och en ihålig röst som från helvetet självt säger... Alltid.

Ja, det var iallafall så jag mindes scenen. Nu när jag, efter sisådär 20 år, sett den igen så stämmer mina minnesbilder nästan perfekt. Det säger kanske lite om hur det etsade sig fast i mig. Fy fan så vidrigt. Iallafall så framgick det att skådisen som spelar urmakaren heter Carl Magnus Dellow. När jag läste det så ringde det en klocka och... jo. Det är snuskprällen från Snutarna. Herrejävlar, så bisarrt.



Otäckt? Ändå gör stillbilden inte scenen rättvisa.

2 kommentarer:

  1. På stillbilden påminner han lite om Björn Ranelid.

    Scenen verkar inte finnas på Youtube, men det kanske är lika bra det.

    SvaraRadera
  2. Björn Ranelid kan vara nog så läskig. Särskilt när han börjar prata om mannens säd. Och ja, det är nog lika väl att den inte finns på tuben. Jag har letat, utan att finna.

    SvaraRadera