One thing leads to another

Ibland blir det märkligt hur olika saker leder till varandra. Läsare av denna blogg och andra eländiga skapelser som undertecknad krystat fram genom åren borde veta att jag är svag för western-settings. Jag har exempelvis rankat Deadwood som den bästa tv-serien under 00-talet, goddamnit. Jag älskade Red Dead Redemption, inte minst för miljön och tidsepoken - "senwestern".

Ovanstående är viktigt att ha i bakhuvudet när jag nu ska beskriva vad som hände mig idag. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast (som för övrigt rekommenderas å det grövsta, finns på Itunes eller på deras hemsida). Dagens avsnitt (nr 96) och deras snack om Stefan Löfvens jakt på "mappen" fick mig att skratta högt. I programmet pratade de även om skådespelaren Jonah Hills diverse divalater. Ni som känner mig vet att jag ibland omedelbart måste googla saker som jag blir nyfiken på - livet med smartphone har inte direkt lindrat detta beteende - och jag fick helt enkelt för mig att kolla upp vad Jonah Hill har på gång.

Så, via Wikipedias artikel om Hill fann jag att han ska medverka i Quentin Tarantinos nya film Django Unchained... som jag inte ens kände till! Här har Tarantino plötsligt en ny film på G! I min värld är detta en enorm nyhet och att jag fram till idag varit ovetande kan jag bara skylla på att min omvärldsbevakning havererat totalt.

När jag så läste om Django Unchained fick jag nästan fnatt. En Tarantinofilm som handlar om hämnd? Check. En Tarantinofilm med Christoph Waltz? Check. Och: Det. Är. En. Western.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här filmen att det nästan är orättvist. Hur ska den kunna leva upp till mina förväntningar? Här är den första officiella trailern:

Riksvägen killed the hamburger star

Vår vördade hjälte förtäljer historien om huru hans förkärlek för färsbiffar mellan brödskivor startade, samt ger en kort lektion i hur affärsrörelser är beroende av kundströmningar.

Jag är en stor fan av hamburgare. Jojo, jag gillar pizza, tacos, kebabtallrik, gyrosrulle och en hederlig smörgåsjävel. Också! Men burgare, det är liksom min första fast food-kärlek.

När en nostalgisk diskussion om den gamla - från början statsägda - hamburgerkedjan Clock dök upp på Twitter väckte det en flod av gamla minnen. Inte från Clock, där åt jag bara en endaste gång, i Malmö, för den kedjan fanns inte här i trakterna, utan från mitt första stamställe för hamburgare: Glass-Olles gatukök i Trekanten.

Glass-Olles låg längs gamla riksväg 25, strax öster om Trekanten. Det var ett rejält tradarhak där lastbilschaffisarna stannade till för en likaledes rejäl bit käk. Menyn var därefter. Jag var visserligen mindre då än jag är nu, men jag minns att de största hamburgarna var stora som dasslock. De var bokstavligen större än mitt barnafejs, och till råga på allt hade de hamburgerbröd som faktiskt matchade storleken på biffen.

Men det var inte allt. Glass-Olles hade också en arkadhall, och tro mig, det fanns inte många arkadhallar i Trekanten på 80-talet. Jag tror knappt det fanns nån i Kalmar, ens, men om det gjorde det så är det ingenting jag känner till. Vi hade ju Glass-Olles och behövde inte ta oss till storstan för att få oss lite digital underhållning till livs.

Jag växte upp någon kilometer från Glass-Olles. Det var en spikrak liten väg, perfekt avstånd att cykla. Hur en sådan närhet till ett hamburgerhak och arkadhall påverkat mig kan man förstås aldrig veta exakt, men hur som helst gillar jag fortfarande hamburgare och dator/tv-spel.

Förutom de magsäcksfarligt stora hamburgarna och arkadhallen så minnas jag också mjukglassen, som var himmelskt god. Än idag har jag inte hittat dess like. Glass-Olles startade, som namnet antyder, just som en tillverkare och försäljare av glass.

Men säg den lycka som varar för evigt. Glass-Olles finns inte mer. Efter att Vägverket drog om riksväg 25 så försvann kundunderlaget och idag syns inga spår av vare sig gatukök eller arkadhall. Symboliskt nog så drog de den nya riksvägen - den som idag leder förbi Trekanten istället för genom byn - rakt över min cykelväg, liksom för att kapa alla mina band till hamburgarnas himmelrike. Man korsar liket av vägen strax innan viadukten där man svänger upp till byn.

Vägen är borta. Glass-Olles är borta. Men minnena lever kvar. Har man väl sett en hamburgare som är så stor att det nästan inte ens är roligt, så glömmer man det inte.