I like my skeletons

Blogghelvetets nostalgiska ådra kickas igång av asskicking metal.

Som så många andra pojkar gillade jag dödskallar och skelett när jag växte upp. Piratflaggor prydde pojkrummet perfekt. Skallar skulle sällan saknas.

Men frågan är om jag kanske gillade dem lite för mycket? När jag och min unga fru var hemma hos mina päron för påskmiddag härförleden fick jag ett grattiskort av dem. Det är ett kort som jag (mamma) gav till min moster och hennes man på deras bröllopsdag år 1985. Jag har givetvis målat... en dödskalle! En perfekt bild för att gratta ett par på bröllopsdagen!

Nu ville förstås moster återgälda tjänsten, så jag och frun fick det i retur, med grattishälsningar från dem, sådär 27 år senare. Löjligt roligt. Vad dödskallen beträffar så skulle jag nog inte kunna rita den så värst mycket snyggare idag. Förmodligen var jag i min dödskalle-ritar-prime kring 1985.

Det där med dödskallar har hängt i. Jag pryds ju permanent av en, exempelvis.

Enligt säkra källor tycker dessutom många att jag är en jävla döskalle emellanåt. Jag kom att tänka på allt detta i lördags, när jag var på Mustaschs konsert på Sandra. En av mina favoritlåtar med dem är (redan) den relativt nysläppta It's never too late. Även om låten handlar om något annat så känner jag mig träffad av de inledande stroferna på mitt alldeles egna sätt:

I like my skeletons

I don't want them gone

They are my skeletons

I've bred their kind

Ever since I was a child

"Ja! Min dödskallefrossa borde jag blogga om!" tänkte jag, och vafan, nu är jag här. Och här kommer själva låten också, det kan man väl få bjuda på så här när själva blogginlägget triggats igång av den? Inte? Det skiter jag i (observera att deras senaste album pryds av... en dödskalle!):