Eighties! I'm living in the eighties!

Reminiscens kring en svunnen tid av floppy discs på 880kB,

extra drives (DF1) och handfasta metoder för vidareladdning.

Tog hem en Amiga-emulator häromdagen. Suget efter nostalgi blev mig övermäktigt. Tack och lov är vi gamla Amiga-nerds många, så det finns gott om resurser på nätet.

Amigan var för övrigt en fantastisk liten maskin. En dator gjord primärt för spel och musikskapande. Disketter på blott 880kB, men ofta räckte en eller två disketter för ett helt (relativt stort) spel. Med en extra drive (det var så vi kallade externa diskettstationer back in the days) var man ofta garanterad att slippa byta diskett överhuvudtaget. Med vissa undantag, jag minns exempelvis att Monkey Island 2 låg på tolv (!) disketter.

Internminnet låg på mastiga 512kb. Klockfrekvensen på ofattbara 7,09 Mhz. Upplösningen var 640x240, 6-bit color (64 färger alltså!) vid 25 frames per second.

Amigan kom i en brytpunkt mellan gamla tidens ångmaskins-datorer och den "moderna" hemdatorn. Att den var lite egen ibland, som datorer förr kunde vara, hörde till. Experter visste exakt vart på datorn man skulle rikta ett slag för att få igång en avstannad laddningsprocess (strax under lamporna som idikerade ström och processorverksamhet). Handfast och bra!

Ett av mina absoluta favoritspel (jag ägde en Amiga 500+, med en hel megabyte internminne) var Wings (1990) från Cinemaware - det legendariska spelföretaget bakom bland annat Defender of the Crown, It Came From The Desert och mycket annat. Man spelar som en pilot i engelska flygvapnet under första världskriget. Man skapar själv sin pilot i början, ser till att han får sina "Wings" vilket möjliggör värvning till den legendariska No. 56 Squadron RAF.

Förutom själva spelmekaniken, som är imponerande för att vara år 1990, lyfter spelet ytterligare av det faktum att man får följa skvadronens liv vid sidan av själva krigandet. Spelet förs nämligen framåt av skvadronens gemensamma flight journal, som ens karaktär själv är ansvarig för. Innan varje uppdrag (230 unika uppdrag!) kan man således läsa ett kort inlägg om livet på flygbasen, stort som smått, om tragedier eller glädeämnen. Det ger en extra dimension och atmosfär till spelet.

Här en recension som får med det mesta. Eftersom den är på tyska är det ett utmärkt tillfälle för lite uppfräschning av diverse subjektiv, dativ och glosor. Ni kan tacka mig sedan:

En grej med många Amigaspel var förresten att de var fruktansvärt roliga/fjantiga - även när grundspelet kunde vara tämligen seriöst. Det bästa exemplet jag kommer på är North & South (1989), ett krigsspel satt i amerikanska inbördeskriget, som mellan slagen är en orgie i fåniga ljudeffekter.

Kolla vid huvudmenyn, ungefär 50 sekunder in:

Ett spel som jag inte spelade riktigt lika ofta var Rock Star Ate My Hamster (1988). Medan jag spelade Wings långt in på 2000-talet, så spelade jag nog aldrig RSAMH efter att jag fick min första PC år 1995. Märkligt nog så minns jag fruktansvärt mycket detaljer från spelet ändå, inte minst musiken och ljudeffekterna.

RSAMH är relativt rakt på sak. Cigarrbolmnade Cecil Pitt och hans slyngel till sidekick Clive startar ett rockband. Du väljer hur många (1-4 medlemmar) som ska vara med, och vilka rockstjärnor du vill ha med, och vad bandet ska heta. Det finns många stjärnor att välja på, och de är alla parodier på dåtidens stjärnor. Bland annat finns Eddy Quicksilver (mystisk lik Freddie Mercury till utseendet), Dorrissey, Maradona, Rick Ghastley, By George, Mince, Kate Bushed, Bill Collins, Tina Turnoff med flera.

De olika stjärnorna kräver olika höga löner alltefter förmåga och berömmelse. Målet med spelet är att bandet ska sälja 4 guldplattor på ett år. Man kan turnera, träna, försöka sig på publicity stunts (vilket är högt spel, för ibland handlar rubriken om att en av bandmedlemmarna dött (exempelvis "Rock star dies in nuclear war!")). Man kan givetvis också spela in ett album (som man får döpa själv), som man sedan kan släppa, tillsammans med singlar (som man får döpa) med tillhörande videos (vars innehåll man kan påverka).

Banden man konkurrerar med på topplistorna är också parodier av dåtidens storheter. The Rent Shop Boys exempelvis. Här är en recension av detta relativt simpla, men rätt roliga, spel (Amigaversionen börjar vid 6:20 ungefär):

Var spelen bättre förr? Rent objektivt kanske inte. Men de här tidiga spelen har en viss charm. Det var inte blodigt allvar. Det var tramsigare. Det var kanske inte bättre spel, men i vissa fall var de kanske roligare.

PS.

Inläggets rubrik är från den fantastiska låten Eighties av Killing Joke från 1984.

Spotify

Youtube

DS.