A fight at the opera

Jajaja. Jag fick fem (!) PS3-spel i julklapp och dessförinnan en expansion till Trail of Cthulhu, som jag därför började råplugga, och så har jag läst en massa roliga böcker. Vem fan hinner blogga?

I alla fall. Apropå debatten om våld och tv-spel, som då och då blossar upp, tyckte jag det var hysteriskt roligt Ubisoft ger en känga åt alla moralister och moralpanikare i sitt tämligen våldsamma spel Assassin's Creed III.

I AC3, liksom i övriga spel i serien, så spelar man huvudpersonens förfäder. Detta sker genom att huvudpersonen befinner sig i något som kallas Animus, och allt eftersom man upptäcker världen så uppdateras Animus databas med inlägg om de olika platser, personer och händelser man möter. Dessa skrivs av den högintelligente men väldigt sarkastiske medhjälparen Shaun Hastings.

Assassin's Creed III:s inledningssekvens börjar på Theater Royale* i London år 1749, under en föreställning av Tiggarens opera, då man ska lönnmörda en herre i publiken. Följande lilla text finns om denna opera, i spelets databas:

The Beggar's Opera opened in London in 1728. It's a musical - one of the earliest ever created. It was written by John Gay, a writer and friend of both Alexander Pope and Jonathan Swift, two of the prominent literary figures of the day. 

The Opera was both popular and controversial. Popular, partly because it was an excellent skewering of Italian Opera, which was very popular at the time. However, instead of complicated Italian songs, the Beggar's Opera featured folk tunes that the audience could recognize, meaning you could hum along even if you don't know Italian. 

It was controversial because of the subject matter. It's set in the Newgate Prison, and the main characters are all criminals - who act much like the upper classes. It was a sendup of the British nobility, including veiled criticism of the head of government - neither of whom traditionally have a sense of humour. I've never met a Queen who liked a knock-knock joke. Actually, I've never met a Queen. 

The Beggar's Opera was accused of being a "base form of entertainment" and - because its main characters were criminals - accused of causing increase in crime. It's nice to see that criticism isn't just for movies and video games. Bloody opera - corrupting our kids...

Nyeh, nyeh, nyeh.


* Om Theater Royale har Shaun Hastings följande att säga/skriva:

You might hear this referred to as "Covent Garden" (which it faces) or the "Royal Opera House" (Which it later became). However, this is the original Theatre Royal building - opened in 1732, destroyed by fire in 1808. It will be rebuilt - then destroyed by fire again in 1857 - and then almost completely renovated in the 1990s. They've installed a smoke detector this time. 

The original theatre lineup was varied, containing ballet, operas, even acrobatics. Many of Handel's operas opened here, right up until his death in 1759, when he mysteriously stopped writing them. But the building was mainly used for presenting plays, at least for the first hundred years of its history. The reason? It held the exclusive rights to perform spoken drama in London - awarded by King Charles II. Yes, kings could do that. Though why they would, is beyond me.

Dagarna kommer, dagarna går

Huajaj. Numera är jag alltför upptagen med Football Manager 2013, NHL 13, World of Tanks och att bygga rollspelsvärld (med lite inspiration från varstans, igår läste jag t ex i gamla D&D Ereb Altor-spelledarboken om varubrev, tänk en så fiffig uppfinning!) för att orka skriva på den här gamla bloggen. Åh ja, just det, sen är det en hel del på jobbet också. Och den lilla tid jag har över, den ägnar jag åt att dregla över exempelvis detta:

Heart of the city (Ain't No Love)

Förändrade arbetssätt, en del skulle felaktigt kalla det för minskade ambitioner, leder till oväntat genombrott i konstruktionen av mordisk stadsmiljö.

Jag la ut ett rop på hjälp för en tid sedan. Jag borde förstått att jag inte skulle få någon sådan. Efter att ha kört huvudet i väggen ett flertal gånger med min megastora stads-setting i världen Althari sökte jag inspiration utifrån. Men som sagt, ingen hjälp fanns att finna.

Vi pratar alltså om en stad som, enligt kartan, innehåller drygt 10 000 byggnader. Den är helt jävla massiv, och även om jag delat in den i 100 olika sektioner så är det ett mastodontarbete att fylla den med innehåll. Arbetet har gått framåt, men oerhört långsamt, ja till och med frustrerande långsamt. Jag har suckat varje gång jag öppnat kartjävlen och försökt beta av några nya byggnader.

Så, för några dagar sedan, så tänkte jag Fuck this shit. Fuck it up the arse all to hell!

Sen började jag skriva istället, rakt upp och ner. Och vips går det mycket enklare. Därför tänker jag arbeta så istället. Jag skriver om platser, personer, miljöer utan att nödvändigtvis pricka in dem på en karta. Kartan kommer bli mer av en allmän referens än den massiva spelmotor jag föreställde mig.

Därmed inte sagt att det blir färre platser eller mindre valmöjligheter - på sikt.

Terry Pratchett vägrade länge göra en karta över Ankh-Morpork och Discworld. "There are no maps. You can't map a sense of humour", menade han, även om han ändrat sig de sista 10 åren eller så. Numera finns kartor både över Discworld och Ankh-Morpork.

Men när Pratchett - en person jag beundrar på mer än ett sätt - kom till den punkten att det började göras kartor så hade han cirka 20 Discworld-böcker bakom sig. Då fanns där ett innehåll, en mängd berättelser och personer, som kunde utgöra en bas för kartorna.

Lite så tänker jag mig denna stadsbyggnad. Den får ske mer organiskt än vad jag tänkte från början. I klartext: det kommer finnas mycket klart från början, men allt eftersom staden spelas så kommer den behöva fyllas på.

Att jag frångått kartan - och dess inspirationsmördande metodik - har också inneburit att jag börjat jobba med andra delar. Något jag snappade upp från D&D-böckerna jag fann på loppis var exempelvis en tidslinje över historiska händelser. När jag började skissa på världens - och stadens - historia så visade det sig ge massvis av uppslag och lite "kött på benen" för olika platser i staden.

Exempelvis är det givetvis mycket roligare om det finns en historia bakom en viss staty av en viss kejsare som står vid ett visst torg. Det kanske krävs ett lyckat slag i historia för att få veta den, men den finns ändå där och ger något av en extra dimension till staden.

Likaså har jag kunnat gå in mer på övergripande struktur. Vilka bor i staden, hur fungerar den, hur är infrastrukturen uppbyggd, varför ligger den där den gör, vem styr över vad... det är en mängd parametrar som får en stad att fungera, och just det där är mycket enklare att tänka ut när man inte plottrar ner sig i detaljer kring värdshusvärdens moral, skicket på rummen eller NPC:ns bakgrundshistoria.

Skrivandet har tagit fart, och det känns roligt igen. Mina rollpersoner kommer nog få möta väl så många uttänkta NPC:s, platser och side-quests, men de kommer också möta en stad med en historia, en stad som fungerar och som hänger ihop, där många stora och små komplotter väntar dem. Det är inte kattskit.

PS.

DS.


PS 2.
Jag tar förstås tacksamt emot tips på bra NPC:s, platser och miljöer även fortsättningsvis. Goda idéer är goda idéer, även om man arbetar på ett nytt sätt.
DS 2.

Our ship of freedom Arcadia, lift off!

Reflekterade aldrig över texten på den tiden det begav sig. Och då såg jag ändå Arcadia of my Youth (engelskdubbad, fick den på VHS på 80-talet som kompensation efter att en kompis lillebror haft sönder ett Cyborg 009-band för mig - ett så kallat uppköp) massvis av gånger.

Texten är ju liberal!



(tolkat och nedskrivet av mig själv)


I'll never be content with sorrow, or thoughts of yesterday.
I'll spread my wings to meet tomorrow, and simply fly away
A life's too short to spend in waiting, for time to take its toll,
instead I'll spend it celebrating, the freedom of my soul

The road I walk may be of gravel, and on a bed of stone,
but I know every day I travel, my future is my own
So here's goodbye to all the sorrows, that are yesterday
I'm on my way to meet tomorrow, solitude the price I pay

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

Get on the floor

Är allvarligt tokgalen i den här låten. "Before all the Bad stuff", som jag skrev på Facebook.

 

Låten "Get on the floor" är från albumet "Off the wall", som rankas väldigt högt i världshistorien (nr 68 i tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen). Albumet är dock smått bortglömt, eftersom Michael Jackson sålde ännu bättre med "Bad" och framförallt "Thriller". Själv tycker jag han kom bäst till sin rätt i såna här discodängor. Sån är jag.

Det förtjänar att nämnas att låten aldrig släpptes som singel. Det säger också något om hur starkt albumet är, och hur bra Jackson var, en gång i tiden.

Ett rop på hjälp

Förvirrade läsare kanske tror att hösten är här. Men då har ni alldeles fel. Det är nämligen en blogg, detta, och ingen årstid. Skäms på er!

Min unga fru har åkt iväg till Dublin, varför jag är gräsänkling och allmänt övergiven. Det ger dock en hel del tid till sådant jag inte hunnit med på sista tiden, exempelvis min monstruöst stora stad som jag bygger inför stadskampanjandet i min kampanjvärld Althari. Herrejävlar vad tid det tar. Ett tag övervägde jag att minska mina ambitioner en aning, men sen ångrade jag mig igen.

Mitt huvudsakliga problem just nu är att jag börjar få slut på idéer. En normalt funtad person kan bara komma på X antal scenarion och sidequests, eller miljöbeskrivningar, av olika barer/tempel/torg/parker etcetera. En icke normalt funtad person som jag kan visserligen komma på något fler varianter, men det tar slut till sist.

På Ölands skördefest snubblade jag över ett antal rollspelsböcker till gamla D&D, bland annat boken om Krilloan (inklusive introduktionshäftet!), som lyckligtvis gett en del inspiration. Men det kommer inte att räcka, inte på långa vägar.

Därför vill jag fråga mina miljoner fans och läsare: Har NI några roliga idéer på saker, platser, personer eller händelser som man kan använda i en gigantisk stad? Miljön är klassiskt rollspelsaktig: medeltid, så eventuella tips på cyberpunkpandor med turbolaserskateboards eller rymdresande alienknarkare undanbedes ovänligt men bestämt.

Skriv era idéer i kommentarerna. Bästa tipsen får credit genom att jag smyger in ert namn - eller nickname om ni vill - någonstans i stadens alla namngivna platser eller karaktärer.

Spelläget

World of Tanks är riktigt roligt. Nu har jag spelat så pass mycket att jag experience-skramlat ihop till en tier 6-vagn, och då börjar det bli riktigt intressant. I början får man ju puttra runt i extremt lättmördade småvagnar, med wellpapp som pansar och ärtrör som kanoner. Visst är de snabba, men duktiga spelare med bättre vagnar tenderar ändå att få in en träff eller två och, tja, det är väl ungefär det som behövs för att spränga smurfvagnarna i luften. Själv brukar jag behöva både 4 och 5 träffar för att få död på även den uslaste vagn, förmodligen rör det sig om en bugg...

... iallafall så brummar jag numera mest omkring i en T-150, en sovjetisk oceanångare till stridsvagn. Trots att motorn har 500 hk i grundutförandet så är dess körupplevelse som att röra sig i sirap, och motståndarsidans artilleri har bara att tacka och ta emot för ett så stort och långsamt mål. Men den tål också en del stryk, och man får väl för helvete helt enkelt lära sig att köra längs bergsväggar och bakom hus, så "arty" inte kan träffa en.

Nu har jag lyckats uppgradera till 700 hk-motorn, och det bättre kanontornet. Dessvärre pallar inte vagnen med vikten, så jag blev tvungen att skjuta upp mina planer på att skaffa den rekommenderade kanonen tills jag fixat en uppgradering av upphängningen. Det är ett evigt avvägande, men jag och mitt spelsätt tenderar att föredra kanoner med högre penetrationsförmåga än skadeförmåga (det vill säga heller lägre kaliber och större träffsäkerhet) vilket lämpar sig bättre för avståndsstrid.
Nu så här i efterhand kanske jag inte borde snöat in på de sovjetiska stridsvagnarna, eftersom de tyska verkar passa min spelstil bättre. De tyska tunga vagnarna är mer lämpade för prickskytte på avstånd, medan de ryska är tungt bepansrade monster mer tänkta för närstrid och att böka omkring i stadsmiljöer. Men äh. It is what it is.

Med den nya datorn har jag också gett League of Legends en ny chans. Min gamla dator pallade inte spelet, men jag kunde kolla på matcher online. Dessvärre kan jag slå fast att LoL inte är min kopp te. Jag körde spelets tutorial och ett par-tre botmatcher, men nej. Jag tror mitt grundproblem med spelet är att matcherna tar för lång tid, och att det är för många parametrar jag behöver lära mig. Jag börjar bli lat.

Hösten är en härlig tid, egentligen. Man behöver ingen ursäkt för att hänga framför datorn eller PS3:an. Det är bara att titta ut över den grådassiga kuststaden man bor, så har man alla giltiga skäl i världen att köra pansarvagn, eller spela virtuell NHL-hockey, istället.

No, I don't think he died

Ja, här har det inte blivit mycket skrivet sista tiden. Det beror på en mängd olika saker. Dels har det formligen exploderat av saker att göra på jobbet, dels har det hänt en del tråkigheter på det privata planet, vilket inverkat negativt på inspirationen, och dels har jag sysselsatt mig med nya grejer på fritiden.

Jag har exempelvis köpt en ny dator. Min gamla laptop var från 2007, så det var hög tid. Den här nya är vrålsnabb i jämförelse. Bieffekt: jag kan spela spel på den. Just nu lirar jag exempelvis en del World of Tanks, och om det lättar på jobbet kanske jag - till vissas glädje - tar en ny titt på League of Legends.

Läser också en ny bok, som heter "Apocalypse Cow". Det är en komedi som fått Terry Pratchett award, och som handlar om köttätande zombiekossor. Typ.

Här är för övrigt en låt som alla ska lyssna på jämt när det drar ihop sig mot höst. Dave Gahan har nästan aldrig låtit bättre.

Murder, he wrote (about)

Mord, här var det mord! Kom och läs om mord! Det ska erkännas att er käre bloggare är rätt intresserad av att läsa om mord och mördare. Intresset blommade upp på allvar först för några år sedan, annars är det mycket möjligt att jag sökt en karriär i det polisiära, kanske som kriminolog eller någon annan form av researcher inom brott och gärningsmän.

Jag är barnsligt förtjust i mordgåtor och gärningsmän. Jag spelar mer än gärna snokarspel som LA Noire, Police Quest eller Ace Attorney-serien. Jag har haft fester med mord-tema, med dödsmördar-quiz och allt. Sen läser jag en massa, både i böcker och på nätet, och jag vågar faktiskt påstå att allt läsande gett mig en bättre inblick i en massa saker; inte minst historia och samhällskunskap.

Nu råder det ingen brist på personer som delar mitt intresse. Mycket har skrivits och spekulerats kring kända mördare som Jack the Ripper, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein med flera. Det är förstås intressant att läsa om, men kanske mindre spännande att skriva om. För ett par år sen skrev jag lite, i min andra blogg, om Alfred Ander - den siste som avrättades i Sverige. Det var intressant just för att det är ett stycke nästan bortglömd historia.

Nu ska jag återigen lyfta på historiens dammiga lock och skriva om svenska mördare - nämligen Sveriges värsta massmördare och Sveriges första kända seriemördare.

Först själva definitionerna, så det är utrett: En massmördare är någon som mördar minst tre människor vid ett och samma tillfälle. En seriemördare är någon som mördar minst tre olika människor vid olika avgränsade tillfällen.

Sveriges värsta massmördare? Fjärdingsmannen - en slags polis light - Tore Hedin. I dagarna är det 60 år sedan han tog livet av 9 personer (inklusive sig själv) i de så kallade Hurvamorden. Men redan 1951 begick han sitt första mord, då han rånmördade en kvarnägare som han spelat poker med. Som fjärdingsman föll det på honom själv att utreda kvarnägarens död. Han anlitade bland annat ett medium. Av förklarliga skäl förblev det mordet ouppklarat tills Hedin så småningom erkände.

Året efter begick han alltså det största massmordet i landets historia, då han hade ihjäl sina föräldrar, åkte till det ålderdomshem där hans fästmö arbetade, slog ihjäl henne och sedan tände eld på hemmet. Den bakomliggande orsaken var att hans fästmö brutit förlovningen och anmält honom för misshandel, vilket lett till att han blivit uppsagd från sin tjänst som fjärdingsman. Detta dubbla slag - plus skuldbördan för mordet året innan - påstås allmänt vara de utlösande faktorerna till massmordet. En del personer längtar tillbaka till 1950-talet, men allt var verkligen inte frid och fröjd på den tiden.

Hedins avskedsbrev förtjänar att nämnas, för det är här som Hedin både erkänner morden och förklarar sina motiv. Föräldrarna ska han exempelvis slagit ihjäl för att de skulle slippa skammen över vad han tidigare gjort och nu tänkte göra. När polisen hittade brevet i Hedins bil som stod parkerad vid en sjö så fann de inte hans kropp. Men han var vänlig nog att lämna en ledtråd.

"Men min övergivna bil har ni hittat nu och det är ju ändå något och vill ni gissa en gåta så leta i det våta ifall ni tror att jag är där."

Så småningom fann man Hedin i sjön. Som så många andra massmördare avslutade han sitt besinningslösa dödande genom att ta sitt eget liv.

Eftersom bloggen är tämligen kulturell av sig vill vi nämna tv-filmen Hurvamorden (en del av filmserien Skånska mord, ett annat exempel är filmen Veberödsmannen) som handlar om just dessa händelser. Tore Hedin spelas av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård, som i denna scen gör en monolog av Hedins självmordsbrev:



Sveriges första kända seriemördare var kyrkoherden Anders Lindbäck. När han år 1861 fick jobbet som kyrkohede i Silbodals socken i Värmland så fann han att socknen hade stora utgifter för fattigunderstöd. Bygden hade många fattiga. Detta löste Lindbäck på ett väldigt mordiskt sätt; nämligen genom att blanda arsenik i de fattigas nattvardsvin! Kyrkoherden hade ett slags portabelt "resekit" med nattvardsvin, som han kånkade runt i socknen, även till fattighjonen. Ibland blandade han arseniken i något annat, exempelvis mediciner.

Två fattighjon föll offer för Lindbäck, men att fattighjon avled var inget som någon vid denna tid fanns speciellt märkligt. Men när en handlare Lysén - inneboende hos Lindbäck - dog under mystiska omständigheter och dessutom visade sig efterlämna en mindre förmögenhet med kyrkoherden som förmånstagare så tog misstankarna fart. Släktingar till handlaren begärde obduktion och man konstaterade att Lysén blivit förgiftad. Så rullades allt upp, under rättegången erkände Lindbäck både mordet på Lysén (han hade blandat arsenik i handlarens gröt) och på fattighjonen.

Arsenik, förresten, är kanske historiens mest kända gift, och har länge varit en populär ingrediens hos mordlystna individer. Sin höjdpunkt hade arseniken vid tiden kring renässansen. Symtomen vid arsenikförgiftning liknar de vid kolera, en vanlig sjukdom på den tiden. Giftet blev så populärt vid hoven och i de fina salongerna att det sedermera gavs smeknamet "inheritance powder". Men även utanför Europa hade man upptäckt arsenikens förträffliga dödlighet, och i exempelvis Korea så var arsenik en del av den giftcocktail som serverades dödsdömda adelspersoner.

The Hanged Man

"Jo, det VAR han! Nämen va f..."

Dessa bevingade ord fälldes igår i mitt hem, av ingen mindre än mig själv. Vill du inte veta varför, så kan du väl sluta läsa nu - här är en länk som leder bort härifrån.

Varför man är rädd för vissa saker är svårt att veta. Som barn fruktade jag Madame Medusa från Bernard & Bianca över allt annat. Jag blev även hysteriskt rädd för en animéfilm (eller serie?) jag såg på 80-talet som handlade om vampyrer. Numera är det mer sällsynt, men en riktigt bra skräckis får förstås upp pulsen, liksom vissa spel, även om jag inte spelar skräckspel själv så har jag sett tillräckligt med videosekvenser från dem för att veta det.

In swedish då? Jodå. Få saker har skrämt mig lika mycket som en scen ur filmen Söndagsbarn från 1992. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år när jag såg den, men jag såg den inte på bio. Förmodligen sändes den i SVT någon gång kring 1993. Filmen - manus av Ingmar Bergman och regi av Daniel Bergman - är ett familjedrama som utspelar sig på 20-talet och som kretsar kring pojken Pu.

Vid ett tillfälle får han höra berättelsen om urmakaren som hängde sig i skogen. Efter lite ytterligare efterforskningar hos tjänstefolket får han veta dels att den som besöker en plats där någon tagit livet av sig - i synnerhet i skymningen - kan få svar på många frågor, och dels att det främst är så kallade söndagsbarn (födda på en söndag) som kan se spöken.
Pu får också höra historien om varför urmakaren tog livet av sig, och i denna svartvita sekvens får man se hur urmakaren (spelad av en skådis jag kände igen, men inte riktigt vågade placera) blev galen. I korta drag på grund av en förhäxad klocka vars pendel började bete sig konstigt, visa fel tider, slå för många slag, och som visade sig innehålla ett skogsrå med mera elände.

Vad gör då pojkjävlen? Jo, han tillåter sig ha en drömsekvens, det är vad han gör! Där han går ut i skogen ensam i skymningen, stannar vid träden där urmakaren ska ha hängt sig och vad ser han där? JO, BARA DET LÄSKIGASTE NÅNSIN I SVENSK FILM!

Fritt svävande i luften hänger urmakaren, vilt stirrande med sina döda ögon. Pu frågar "När ska jag dö?" men får inget svar, urmakaren bara stirrar. Sen skriker han samma fråga och då... då börjar urmakaren svänga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en pendel, lika vilt stirrande med döda ögon, samtidigt som munnen börjar öppna sig till ett leende jättegap, han pendlar, pendlar och stirrar vansinnigt på den lille Pu och en ihålig röst som från helvetet självt säger... Alltid.

Ja, det var iallafall så jag mindes scenen. Nu när jag, efter sisådär 20 år, sett den igen så stämmer mina minnesbilder nästan perfekt. Det säger kanske lite om hur det etsade sig fast i mig. Fy fan så vidrigt. Iallafall så framgick det att skådisen som spelar urmakaren heter Carl Magnus Dellow. När jag läste det så ringde det en klocka och... jo. Det är snuskprällen från Snutarna. Herrejävlar, så bisarrt.

Otäckt? Ändå gör stillbilden inte scenen rättvisa.

Stöd utvecklingen av Wings: Director's cut

Jag har skrivit om spelet Wings förut, i mitt inlägg om den fantastiska Amigan. Spelbolaget bakom Wings, Cinemaware, har legat i någon slags dvala sedan sin senaste release (Robin Hood: Defender of the crown) år 2003.
Men jag har tittat in på deras sajt då och då. Jag hade emellertid helt glömt att jag faktiskt prenumererar på deras nyhetsbrev - vilket inte är så konstigt med tanke på att det var ganska länge sedan det kom några nyheter.

Men så igår trillade det in ett mejl, med fantastiska nyheter: Cinemaware är i full färd med att skapa Wings: Directors cut, vilket är en upphottad, utökad, version av det klassiska flygarkad-spelet från 1990. För Wings var aldrig en flygsimulator, det var ett actionspel med känslomässigt djup. Som så många av Cinemawares andra spel lyckades de skapa en miljö man vill återuppleva.


Den krassa verkligheten för flygarna i första världskriget - och därmed för dig själv i spelet - blev snabbt uppenbar. Du skapar en pilot, ger honom ett namn och fördelar ut lite poäng på fyra olika grundegenskaper (som man blir bättre i allt eftersom man utför uppdrag), gör ditt övningsuppdrag och får dina "Wings" (flyglicens) och anländer till skvadronen. Colonel Farrah tar emot på HQ:

"Think you're a flyer, Kid? Right now you're a scribe. You'll pick up the company journal where your predecessor left off. He thought he was a flyer, too."

Det är svårt att förklara, men när man flugit några uppdrag för 56th Aerosquadron, blivit utskälld av Colonel Farrah för att man nödlandat med avsikt för att klara livhanken, följt livet på flygbasen genom den gemensamma "dagboken" som är flygjournalen... så fastnar man. Jag började faktiskt bry mig om hur det gick för de andra piloterna, trots att man aldrig interagerade med dem utanför själva uppdragen. De var bara ett namn på en "pilot roster", men man följde deras framgångar, och led när en pilot man flugit med många gånger blev dödad i strid. Vilket hände, förr (oftast) eller senare.

Spelvärlden lyckades fånga in en, och man såg ivrigt fram emot nästa uppdatering i journalen för att få veta mer om livet, en del av de andra karaktärerna, och vilket uppdrag som gällde för dagen.

Därmed inte sagt att spelmekaniken var dålig. Tvärtom, den var fantastisk för sin tid, vilket bidrog till framgången. Men miljön var det som verkligen lyfte spelet. Cinemaware gjorde, som deras namn antyder, tämligen filmiska spel med en lite speciell "tecknad" grafik, och lyckades allt som oftast skapa en "egen" stil. Storyn och miljön var lika viktiga som spelmekaniken, vilket var väldigt ovanligt vid den tiden.

Och nu tänker Cinemaware alltså göra en nyversion, med upphottad grafik och musik, och med extra innehåll (fler uppdrag, fler journalinlägg osv). Men de behöver hjälp med finansieringen, och det ska ske genom crowdfunding. De har gjort en Kickstarter-kampanj, där de ber om "pledges" för att finansiera utvecklingen av spelet. Teamet postar uppdateringar med förhandstittar, och jag måste säga att den nyligen presenterade stillbilden från den 3D-renderade flygstriden ser helt jävla magisk ut.

Deras mål är att få ihop 350 000 dollar på en månad. Det är ett tufft mål, men jag tror de kan klara av det, inte minst när det blir mer allmänt känt bland gamla Amiga-nördar att kampanjen är igång. Spelet tycks ha varit enormt populärt i Tyskland, och det är ju en ganska stor marknad.

Jag har pledge:at 50 dollar. Det garanterar mig en nedladdningsbar version av spelet, plus lite digitalt extramaterial. Hade jag haft råd så hade jag pledge:at 10 000 dollar, för då får man hur mycket bonusmaterial som helst, plus en rejäl credit i själva spelet!

Så. Vill stödja nyproduktionen av ett klassiskt spel? Vill du hjälpa Cinemaware bevisa att det finns en efterfrågan på spel av den här typen? Då tycker jag du kan bidra med några dollar. Om inte annat så kommer du ha min eviga tacksamhet, oavsett om spelet blir av eller ej.

Tanzdiktator

Den senaste tiden har min musiksmak radikaliserats. Det är trevligt. Än så länge. Jag upptäcker ny elektronisk musik; hård, aggressiv och upptempotysk industrisynth men även mjukare ambienttramsigt sköngung. Jag hade påbörjat en liten lista av mer typisk, välkänd, kommersiell, elektronisk musik (Depeche, PSB, osv) när min gode vän mr Flow la upp den otroligt nostalgiska musikvideon till Faderheads låt "Fistful of Fuck You" på fejjan.

Videon är väl möjligen bättre än låten. Men hur som helst så spöar Faderhead i denna video upp andra band som Combichrist, And One-Steve ("Panzermensch") och Aesthetic Perfection. And One kände jag till mycket väl innan jag såg videon, de andra två hade jag bara hört talas om.

Aesthetic Perfection var en trevlig bekantskap. Min favoritlåt:


Via diverse konstiga vägar hittade jag t ex bandet Patenbrigade: Wolff och deras melodiösa, men ändå tunga, låt "Mauerradio":



På den vägen är det. Spotify har en halvhygglig "Related artists"-funktion, som ledde mig vidare från framförallt Aesthetic Perfection till en mängd andra band. Jag fortsatte och fortsatte...

... tills jag hade en jättefin playlist, ännu finare än den var innan. Den är förmodligen inte färdig - en riktigt bra playlist blir väl aldrig det? Alla måste lyssna. LYSSNA DÅ!

The black knight always triumphs!

The Dark Knight Rises. Ja, nu är det dags. Efter att ha bevittnat denna nästan-mastodontfilm två gånger på stadens största bioduk känner jag mig redo för något slags omdöme. Vi börjar med det enklaste, vilket är betyget, och går sedan in på det tröstlösa tröskandet av varför betyget är som det är.

Betyg: 5 av 5.

Varför?
Först och främst är det en rätt svag femma. Jag tycker fortfarande att The Dark Knight var ännu bättre. Efter att jag sett The Dark Knight Rises första gången lutade jag åt en fyra i betyg, för det fanns en del luckor i storyn som jag såg som svagheter. Ett flertal av dessa har bl a Doug Walker pekat ut i sin recension. Men efter andra gången, då jag verkligen försökte koncentrera mig på alla händelser som jag tidigare inte riktigt fått ihop, så måste jag höja betyget.

SPOILERS fr o m nu

Batman har inte synts till på åtta år, och Bruce Wayne är en krympling som dragit sig tillbaka till östra flygeln på Wayne Manor. Efter alla år som Batman har han inget brosk i sitt vänstra knä, ärrbildning på inre organ och hjärna, slitna leder och är i allmänt uselt skick. Men vissa händelser får honom till sist att ändå dra på sig dräkten igen, för att rädda Gotham från ett helt nytt hot: Bane.

Men det går, milt sagt, åt helvete. Bane ruinerar Bruce Wayne och slår halvt ihjäl Batman, han bryter faktiskt ryggen på honom. Därefter lämnar han honom i ett fängelse någonstans i nedre Asien (i någon tidigare Sovjetstat, är min tolkning) att ruttna, medan Bane avser förinta Gotham en gång för alla. Det som jag inte fick ihop riktigt tidigare - och som Doug Walker bygger mycket av sin kritik på - är att Banes plan inte är begriplig. Varför inte bara spränga Gotham med neutronbomben han kommit över genom att typ ta över Wayne Enterprises om det är målet med alltihop?

Tja, det förklarar ju faktiskt Bane rätt tydligt: som uppväxt i ett fängelse har han lärt sig att det inte kan finnas sann förtvivlan utan hopp. Därför vill han ge invånarna i Gotham hopp, innan han spränger dem i bitar. Break their spirit! Alla vet att det finns en bomb, men det är inte allmänt känt att kärnan håller på att brytas ner och att bomben kommer smälla efter fem månader - oavsett vad Bane eller någon annan gör. Hoppet om en räddning som aldrig kommer att komma är själva poängen, ja, plus då att han vill fullfölja Ra's Al Ghuls öde.

En annan grej som Walker lyfter är det konstiga i att de sätter "Catwoman" i ett manligt fängelse, men även det förklaras i filmen. Under The Harvey Dent-act så är det tillåtet med "blandade kön" på fängelserna, om situationen kräver det, och hon har brutit sig ut från kvinnofängelser förr, så... vad är problemet?

Storyn håller - i min mening - alltså visst ihop någorlunda. Det finns fortfarande luckor, men de är inte speciellt stora eller störande. Det finns också ett par nuking the fridge-ögonblick i filmen. Jo ja, det är en film om en man som klär ut sig till fladdermus och spöar skurkar, men till och med i en sån film kan man nå en punkt då man som åskådare bara vill skrika "I call bullshit on that one!". Det gäller i synnerhet hur de fixar Bruce Waynes trasiga rygg.

De luckor som ändå finns, och det faktum att jag var tvungen att se den två gånger för att allt skulle bli mer begripligt, är anledningen till den svaga femman. Men det är ändå en femma, och efter att ha bitchat om filmens svagheter ska jag nu komma in på det som faktiskt är bra, nämligen i princip allt annat.

Det är en otroligt snygg film. Skurkarna är fantastiska, både Bane och "Catwoman", kanske framförallt den sistnämnda, som har den bäst/mest intressant skrivna rollen. Bruce Waynes och Alfreds relation, hur den trasas sönder, är hjärtknipande. Christian Bale är stabil, det är han alltid, och han gör det mycket bra, både som Batman och Bruce Wayne. Det finns humor och värme. Jonathan Crane gör ett mycket underhållande litet "gästspel". Det är en lång film, 2 timmar och 45 minuter, men det blir aldrig tråkigt. Actionscenerna och dialogerna håller högsta klass. Det är inte ofta man kan säga det om en så lång film; men det fanns ingenting onödigt i den. Snarare hade de behövt göra den ytterligare lite längre om de hade velat fylla i ett par av luckorna.

The Dark Knight Rises knyter ihop säcken på ett otroligt fint sätt. Slutet är episkt, tårdrypande och bara det värt entrépengen. Jag har inga stora invändningar mot filmen, det är prima underhållning i nästan tre timmar, och man är nästan utmattad av hur jävla... STOR filmen är.

Se den. Men se den på bio, om du kan.

Watch The Clone Wars, you must

Tittar en hel del på Star Wars: The Clone Wars just nu. Det är en CGI-animerad serie som ej ska förväxlas med den animerade serien Star Wars: Clone Wars. Ja, George Lucas har tydligen fått slut på sin fantasi när han ska döpa sina projekt, men lyckligtvis har han ett gäng talangfulla manusförfattare som hjälper honom med resten.

Jag gillar serien. Den är dessutom del av officiell Star Wars-kanon, dvs godkänt av Lucas själv (konstigt vore väl annars eftersom han är exekutiv producent). Jag gillar hur den så att säga ger mer kött på benen till en del karaktärer som i både originaltrilogin och i prequel-trilogin hade rätt små roller. Detta gäller inte minst de många Jedi-mästare och Jedi-riddare som typ introducerades och mördades i samma sekvens ("Execute Order 66!") i Star Wars Episode III: Revenge of the Sith.

The Clone Wars utspelar sig mellan Star Wars: Episode II: Attack of the clones och Episod III. Republiken (med sin klonarmé) tampas med Separatisterna (som har en massiv droid-armé). Nästan varje avsnitt är fristående och behandlar olika delar av konflikten, må det vara rena slag eller diplomati och politik bakom kulisserna. Många tror att animerade serier per automatik är för barn, men så är inte fallet, och särskilt inte vad gäller The Clone Wars, som klassas som PG-13 i USA ("Parents Strongly Cautioned – Some Material May be Inappropriate for Children Under 13").

Serien är faktiskt rent av mörk, emellanåt, mörkare än jag förväntat mig. I ett avsnitt torteras exempelvis en Jedi ihjäl av en prisjägare. Det får väl ändå betecknas som tämligen... icke barnvänligt? Det är inte bara karaktärerna från filmerna som begåvas med mer "kött på benen", utan även planeterna, konflikterna, varelserna, kulturerna - kort sagt hela Star Wars-universumet.

The Clone Wars innehåller även en hel del humor, inte minst från de dumma separatist-droidsen. Här är ett exempel på vad jag menar:



Jag tycker det är hysteriskt kul. Det är så dumt att det kunnat komma från någon av rollspels-sessionerna jag deltar i.

Kort sagt: är du ett fan av Star Wars måste du se The Clone Wars. Även om du "bara" är ett fan av Sci-fi så rekommenderar jag serien. Annars kanske den inte är något för dig. Din klant.

One thing leads to another

Ibland blir det märkligt hur olika saker leder till varandra. Läsare av denna blogg och andra eländiga skapelser som undertecknad krystat fram genom åren borde veta att jag är svag för western-settings. Jag har exempelvis rankat Deadwood som den bästa tv-serien under 00-talet, goddamnit. Jag älskade Red Dead Redemption, inte minst för miljön och tidsepoken - "senwestern".

Ovanstående är viktigt att ha i bakhuvudet när jag nu ska beskriva vad som hände mig idag. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast (som för övrigt rekommenderas å det grövsta, finns på Itunes eller på deras hemsida). Dagens avsnitt (nr 96) och deras snack om Stefan Löfvens jakt på "mappen" fick mig att skratta högt. I programmet pratade de även om skådespelaren Jonah Hills diverse divalater. Ni som känner mig vet att jag ibland omedelbart måste googla saker som jag blir nyfiken på - livet med smartphone har inte direkt lindrat detta beteende - och jag fick helt enkelt för mig att kolla upp vad Jonah Hill har på gång.

Så, via Wikipedias artikel om Hill fann jag att han ska medverka i Quentin Tarantinos nya film Django Unchained... som jag inte ens kände till! Här har Tarantino plötsligt en ny film på G! I min värld är detta en enorm nyhet och att jag fram till idag varit ovetande kan jag bara skylla på att min omvärldsbevakning havererat totalt.

När jag så läste om Django Unchained fick jag nästan fnatt. En Tarantinofilm som handlar om hämnd? Check. En Tarantinofilm med Christoph Waltz? Check. Och: Det. Är. En. Western.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här filmen att det nästan är orättvist. Hur ska den kunna leva upp till mina förväntningar? Här är den första officiella trailern:

Riksvägen killed the hamburger star

Vår vördade hjälte förtäljer historien om huru hans förkärlek för färsbiffar mellan brödskivor startade, samt ger en kort lektion i hur affärsrörelser är beroende av kundströmningar.

Jag är en stor fan av hamburgare. Jojo, jag gillar pizza, tacos, kebabtallrik, gyrosrulle och en hederlig smörgåsjävel. Också! Men burgare, det är liksom min första fast food-kärlek.

När en nostalgisk diskussion om den gamla - från början statsägda - hamburgerkedjan Clock dök upp på Twitter väckte det en flod av gamla minnen. Inte från Clock, där åt jag bara en endaste gång, i Malmö, för den kedjan fanns inte här i trakterna, utan från mitt första stamställe för hamburgare: Glass-Olles gatukök i Trekanten.

Glass-Olles låg längs gamla riksväg 25, strax öster om Trekanten. Det var ett rejält tradarhak där lastbilschaffisarna stannade till för en likaledes rejäl bit käk. Menyn var därefter. Jag var visserligen mindre då än jag är nu, men jag minns att de största hamburgarna var stora som dasslock. De var bokstavligen större än mitt barnafejs, och till råga på allt hade de hamburgerbröd som faktiskt matchade storleken på biffen.

Men det var inte allt. Glass-Olles hade också en arkadhall, och tro mig, det fanns inte många arkadhallar i Trekanten på 80-talet. Jag tror knappt det fanns nån i Kalmar, ens, men om det gjorde det så är det ingenting jag känner till. Vi hade ju Glass-Olles och behövde inte ta oss till storstan för att få oss lite digital underhållning till livs.

Jag växte upp någon kilometer från Glass-Olles. Det var en spikrak liten väg, perfekt avstånd att cykla. Hur en sådan närhet till ett hamburgerhak och arkadhall påverkat mig kan man förstås aldrig veta exakt, men hur som helst gillar jag fortfarande hamburgare och dator/tv-spel.

Förutom de magsäcksfarligt stora hamburgarna och arkadhallen så minnas jag också mjukglassen, som var himmelskt god. Än idag har jag inte hittat dess like. Glass-Olles startade, som namnet antyder, just som en tillverkare och försäljare av glass.

Men säg den lycka som varar för evigt. Glass-Olles finns inte mer. Efter att Vägverket drog om riksväg 25 så försvann kundunderlaget och idag syns inga spår av vare sig gatukök eller arkadhall. Symboliskt nog så drog de den nya riksvägen - den som idag leder förbi Trekanten istället för genom byn - rakt över min cykelväg, liksom för att kapa alla mina band till hamburgarnas himmelrike. Man korsar liket av vägen strax innan viadukten där man svänger upp till byn.

Vägen är borta. Glass-Olles är borta. Men minnena lever kvar. Har man väl sett en hamburgare som är så stor att det nästan inte ens är roligt, så glömmer man det inte.

Two thumbs up

Va, den här gamla bloggen? 

Ja, det är givetvis skandalöst dåligt med uppdateringarna här, och jag får väl göra någon form av utvärdering efter sommaren huruvida den ska få finnas kvar. Men jag tror det. Den har sin plats som någon slags kultur-nörd-plank för utläggningar, tips och andningshål.

Nu blir det bara tips, nämligen två finfina kortare filmer som jag blivit tipsad om under dagen. Den första är den svenska fejkdokumentären En stor Svensk: Harry Viktor. Jag missade den när den gick på teve för tiotalet år sedan. Lyckligtvis har nu någon vänlig själ lagt upp hela klabbet på tuben. Karaktären Harry Viktor baseras inte så lite på den legendariskt ökände Johnny Bode, vilket bara det borde räcka som anledning för att se den.

Det andra tipset är den prisvinnande animerade kortfilmen The Mysterious Explorations of Jasper Morello. Den har några år på nacken, men jag hade aldrig hört talas om den förrän Köppen tipsade mig om den idag. Jag diggar den stenhårt. Storyn är VÄLDIGT Edgar Allen Poe/H.P Lovecraft och animationen är riktigt jävla egenartad - men snygg! Är man det minsta intresserad av steampunk, animerad film, Lovecraft:iga berättelser eller bara bra filmer så är den ett måste. Se!

And now a taste of things to come

I ett legendariskt efterlängtat inlägg beskriver vår hjälte huru hans leverne fortlöper.

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här. Både Krutiv, Bradbury och framförallt Mr. Trololo himself har hunnit gå hädan under tiden. Trots dessa trista händelser så har det egentligen inte funnits så jättemycket att berätta om. Jag har mest jobbat, spelat och sovit.

Spelat? säger ni. Vad spelar vår hjälte nuförtiden? Jo, han spelar Assassin's Creed: Revelations.

Men han längtar redan efter Assassin's Creed III.

Old Man

Ett fyrfaldigt lefve!

Jag lyckades se åtminstone huvuddelen av själva omröstningen i Eurovision, och till sist tror jag ändå rätt låt vann. Eftersom jag ändå hört alla låtar innan finalen så vågar jag nog påstå att jag kan göra en bedömning. Kul för Loreen, i synnerhet som hon verkar jävligt klipsk, modig och innerligt godhjärtad också.

Men nu var det inte Eurovision jag tänkte blogga om. Nej, detta är ett grattis-inlägg. Så here goes:

Grattis på 90-årsdagen, Sir Christopher Lee! Det är ovanligt med skådisar som vid 90 års ålder ännu håller igång (men inte helt unikt, och nu ser jag för övrigt att Johannes Heesters gick och dog på julafton), det är ännu mer ovanligt med 90-åriga skådisar som släpper nya heavy metal-låtar.

Man måste älska karln, som vid 90 års ålder säger att heavy metal inte är slutet, utan en ny punkt ("another turning point"), i hans karriär.


PS.
Neil Young - Old man
DS.

Never Tear Us Apart del 2

Ett inlägg vari bloggen följer upp ett av de mer fasansfulla inläggen som producerats i blogghelvetets historia.

Jag ber om ursäkt, det verkar som om jag slarvat. Dieter Bohlen har ju faktiskt inte bara släppt låtar med Modern Talking utan även som Blue System. Detta kräver en uppföljande bloggpost om hur hans låttexter tenderar att upprepa sig.

Så. Samma frågeställning, nästan: I hur många Blue System-låtar har låtskrivaren/textförfattaren Dieter Bohlen rimmat "heart" med "apart"?

Med hjälp av Allthelyrics.com har jag kommit fram till följande:

Lisa said... (årtal okänt) 

Tears in my eyes - pain in my heart 

Baby, don't break apart

Thank God it's friday night (1996)

But in this dream - you fool my heart

We're skin to skin - you broke apart

It's for you (1996)

Baby tell it from your heart

Baby should I be the one 

Oh tearing you apart

It's Ecstasy (1995)

Oh Lord, can you hear my heart?

I'm the king of wishful motions

Oh Lord, I'm poisoned all apart

And I'm living in devotion

21st century (1994)

There's a broken heart and it tears apart 

Leave me in the rain

When you are lonely (1994)

Keep a light in your window

Keep a light in your heart

A summer breeze is blowing softly

Oh you tear apart

That's love (1994)*

Friends - stay together baby never break apart

Don't - play fire

Don't - stop desire

Don't - you want my heart?

Dirty Money (1993)

There's one name, but there's no heart

Oh, you want to tear apart

Don't you want my foolish heart (1993)

Don't you want my foolish heart

Don't you wanna tear apart

You are lyin' (1993)

Baby, when I'm tearing apart

You're lying - baby why are you breaking my heart

You're crying - baby when I'm tearing apart

Is it love? (1991)

You must be cheating if you play with my heart

that you break apart

Mrs. Jones (1991)

Sometime when we touch, I heal your heart 

I'm waiting for you - will you break apart?

Praying to the aliens (1991)

Always break my heart

In the streets of nowhere - I'm fighting for her

Oh no, don't break apart

The Wind Cries (Who killed Norma Jean?) (1991)

Hey little girl - do you have a broken heart?

Hey little girl - sacrifice apart

When Sarah smiles (1990)

When Sarah smiles, her eyes shining blue

I know she's smiling straight from her heart

When Sarah smiles, it means heaven too

I know her heart is breaking apart

When Sarah smiles

Little Jeannie (1988)

I can feel your heart - can you feel it 

Never tear apart - Little Jeannie

Silent water (1988)

Baby, you cross my heart 

And a heart of a clown - oh, just break apart

Too young (1988)

Queen of broken hearts

Oh, you win and lose

Now, take it apart

Jag har alltså hittat 19 låtar där Dieter Bohlen, under namnet Blue System, rimmar "heart" med "apart". Nu låter det kanske som enormt mycket, men betänk att Blue System släppte 13 album (!!!) mellan 1987 och 1997. Snittet blir alltså drygt en låt per album, vilket bara är hälften av heart/apart-frekvensen på Modern Talkings album (25 låtar fördelade på 12 album).

Slutsats: Ja, det vete fan.



* That's love har klara vibbar av Pet Shop Boys jättehit Go West. Lyssna själva!

Game of Game of Thrones

Blogghelvetet förtäljer om sin fascination för långsamtgående televisionsserie, ägnad åt onda handlingar, våld, snusk och män i skägg.

Jag är ett stort fan av Game of Thrones. Nej, jag har inte läst böckerna i A song of ice and fire, men jag tänker göra det så småningom. Typ kanske i sommar, om jag hinner. HBO:s tv-serie är mycket framgångsrik och fick snabbt ett stort följe av tittare och fans. Säsong två är ännu mer framgångsrik - tittarmässigt - och en tredje säsong är redan beställd.

Ja, det finns förstås kritiker. Serien är för mörk, att det är för mycket sex, handlingen går för långsamt framåt. Jo, visst är det en mörk serie, som dessutom kräver tämligen mycket av tittaren, där man långsamt men metodiskt pusslar ihop bakgrundshistorier och introducerar karaktärer och deras olika relationer till varandra. Jag har inga problem med att handlingen går långsamt, så länge som karaktärerna är intressanta i sig, vilket jag tycker att de är, generellt, man har ju alltid sina favoriter samtidigt som man finner andra mindre intressanta.

De flesta av karaktärerna är osympatiska i någon mån. Detta är helt i sin ordning, sett till miljön och vad historien handlar om: maktkamp, tronföljd, familjefejder i en episk, high fantasy/medieval fantasy-värld. Var medeltidens kungar, adel eller upprorsmän sympatiska individer med respekt för mänskliga rättigheter? Livet i antika Rom, en dans på rosor för den med ambitioner? Eller rivaliteten mellan maffiafamiljerna på 20-talet, var det en tebjudning? Verkliga makthavare har aldrig hittat på de mest utstuderade sätt att tortera fångar?

Jag tycker det är uppfriskande när tv-serier vågar visa en brutal verklighet som mycket väl kunde varit vår egen, med med ett manus där de goda, ärliga och rätt igenom rättskaffens karaktärerna inte alltid vinner. Hade de goda alltid vunnit i vår egen historia hade vi knappast haft korståg, koncentrationsläger, krig eller avrättade frihetskämpar.

Men märk väl att även de osympatiska karaktärerna har en bra motivation till varför de beter sig som de gör. Ingen är rakt igenom ond, utan de agerar utifrån omsorg om sig själva, sin familj, kärlek eller pliktkänsla. Eller ja, prins Joffrey är väl rakt igenom ond visserligen, men även i hans fall börjar en bakomliggande orsak börja skymta: han är komplett galen.

Har jag någon kritik mot serien är det möjligen att antalet "storylines" kunde reducerats med ett par stycken. Samtidigt har jag ju inte läst böckerna, och det kan vara så att även en story som verkar oviktig just nu ska knytas samman med huvudhandlingen på ett viktigt sätt längre fram. Detta med många olika storylines blir väl också konsekvensen av att man valt att följa böckernas handling så minutiöst - ett ganska ovanligt grepp i film/tv-mediet.

Sen hjälper det säkert att jag generellt sett verkligen gillar high fantasy i medeltidsmiljöer, i synnerhet om realismen känns hög. Det är ingen slump att jag älskar historiska noveller (dvs i princip fantasy) som Arn-serien, eller att jag avgudar Folletts böcker Pillars of the earth och World without end, eller att jag stornjöt av att läsa Katedralen vid havet av Falcones. Vad kan jag säga, jag är historienörd och gillar en bra historia, då är dessa böcker - liksom Game of Thrones - rena jackpot:en.

I förra veckan fick jag nys om att det snart släpps ett Game of Thrones-RPG till Xbox, PS3 och PC. Min cyniska ryggmärgsreflex var "äh, de försöker bara casha in på tv-seriens framgång", ty det har gjorts många gånger förr när en film eller tv-serie blivit framgångsrik. Tji fick jag dock, för det visade sig att spelet varit under utveckling i sju (!) år, alltså långt innan HBO började sända sin version av böckerna, och att George R. R. Martin själv medverkat i utvecklingen av spelet. Snarare var det så att spelutvecklarna fick backa tillbaka när HBO började sända serien, för att göra om vissa miljöer i spelet så de stämde bättre överens med hur HBO framställt dem.

Enligt utvecklarna och det jag sett så påminner spelet en hel del om Dragon Age: Origins, som jag älskade. Jag har haft funderingar på att köpa ett spel i maj; Assassins Creed: Revelations men nu vete fan om det inte blir Game of Thrones istället. Eller båda?

En fråga är oundviklig när någon släpper ett RPG baserat på Game of Thrones. Lyckligvis ställs också frågan till en av utvecklarna 10 minuter in i Gamespots Daily Demo om spelet: "Sooo... can you slap Joffrey?". Svaret är: Dessvärre inte. Men som tröst kan vi alltid titta på när Tyrion Lannister gör det:

Baku, Baku, Wirf die Gläser an die Wand!

Er älskvärde värd förbereder läsekretsen för Eurovision,

denna gång landandes i att det var bättre förr.

Jag är förmodligen ett av de större Ralph Siegel-fansen i Sverige.

"Vem fan är detta nu då!?" skriker en kör av arga göteborgare (eller nej det gör det inte, men ni kan väl föreställa er det? for effect?)

Ralph Siegel är en tysk låtskrivare/producent som ligger bakom inte minst Dschinghis Khan och deras allra bästa låtar Dschinghis Khan, Moskau och Hadschi Halef Omar. Har ni lite koll på er musikhistoria så fattar ni också att Siegel är en veteran, eftersom den tyska superdiscogruppens storhetstid ligger drygt 30 år tillbaka i tiden.

Dschinghis Khan kom fyra i Eurovision Song Contest 1979, för övrigt ett av de starkare åren genom tiderna (vann gjorde Israels bidrag Hallelujah, Ted Gärdestad kom på 17:e plats med Satellit). Ralph Siegel skrev några år senare det vinnande bidraget Ein bißchen Frieden, och har medverkat ett flertal gånger i ESC.

Och i år är han alltså med igen. Han har skrivit San Marinos bidrag The Social Network Song (OH OH–Uh-OH OH). Låten hette från början The Facebook Song, men liksom med Lotta Engbergs Fyra Bugg och en Coca-Cola så tvingade Eurovision fram ändringar eftersom kommersiella budskap inte är tillåtna.

Håller låten Dschinghis Khan-klass? Inte alls. Långt därifrån. Texten är urusel ("Do you wanna be more than just a friend? / Do you wanna play cyber-sex again? / If you wanna come to my house / Then click me with your mouse"). Videon ska vi inte tala om (den bedöms iofs lyckligtvis inte i tävlingen). Artisten - Valentina Monetta - håller inte. Samtidigt... jag märker att det är Siegel, för refrängen sätter sig likt förbannat. Gamla tyska discoslingor förgås inte så lätt, uppenbarligen.






Nä. Det är långt från Siegels bästa. Se bara:

The Death & Resurrection Show

Den ädla bloggen förtäljer historier från rollspelens förlovade värld.

Jag är i teorin med i totalt tre rollspelsgrupper, men i praktiken snarare två. I den ena kör vi Ironclaw. I den andra kör vi lite olika spel, men för närvarande mest Fallout PnP.

I den sistnämnda kampanjen, som alltså utspelar sig i Fallouts post-apokalyptiska värld, spelar jag en scavenger vid namn "Hederlige Harry". Han är en snabbkäftad, skrupellös och smågirig medelålders man med sinne för affärer och som ogärna lämnar några spår efter sig. "No loose ends", som han brukar säga innan han - exempelvis - skär halsen av någon som möjligen vet för mycket om honom eller om hans affärer.

Dagens session började med det intressanta faktumet att en av de andra karaktärerna i gruppen inte dog. Förra äventyret slutade med att två av gruppens medlemmar dog i en våldsam strid - båda bröder, vars syster vi letar efter, och därmed tämligen vitala karaktärer för kampanjens fortlevnad - men idag levde den äldre brodern Bill.

Anledningen? Tja, Henrik Röde hade läst reglerna, där det framkommer att rollpersonen lever ner till -6 HP, och att HP ska avrundas till spelarens fördel. Eftersom Bill fick pisk ner till -5,6 HP så blev det -5, och därmed levde han nätt och jämt.

Hans broder skulle begravas i sin hemby, så gruppen begav sig, - under vissa protester från Hederlige Harry, dit. Väl i infödingarnas by så utmärkte sig Harry genom att kränga eldvatten till byns ungdomar, något som inte alls uppskattades av de lite äldre jägarna. Smockan - eller spjutet - hängde i luften, men det hindrade inte Harry från att lite senare, när gruppen var tillbaka i staden Califo, göra upp en deal som går ut på att hans affärskompanjon Rum Joe ska leverera eldvatten till byn i utbyte mot healing powder och/eller djurhudar.

Califo, ja. Vi var där för att mellanlanda på väg till Redrock, där vi misstänker att Bills syster finns. I Redrock ska även en Mr Gray husera, och han kan veta mer om cheesypuffs, något som min karaktär - av oklar anledning för övriga - letar efter. När Hederlige Harry står i godan ro i Califos General Store för att köpa lite vatten inför resan, så får han plötsligt en revolver riktad mot sin tinning. En man som visar sig vara prisjägare har honom på kornet, och ungefär så här lät dialogen (något nedkortat):

Prisjägaren: "Hederlige Harry?"
Hederlige Harry: "Nej nej, du tänker på min bror, Ohederlige Osvald!" (slår en mycket lyckad Speech)
Prisjägaren: "Åh, jaha. Jag ber så mycket om ursäkt."
Hederlige Harry: "Varför jagar du min bror?"
Prisjägaren: "Han är efterlyst för mord, han har ett pris på sitt huvud på 500 caps."
Hederlige Harry: "Jaha ja, jag ska hålla utkik efter honom!"
Prisjägaren: "Ja, gör det. Adjö." (går mot dörren)

Hederlige Harry försöker då ridderligt och modigt att skjuta prisjägaren i ryggen, men missar rejält. Prisjägaren vänder sig något förvånad om och skjuter Harry för 5 HP i skada.
Hederlige Harry skjuter tillbaka och sätter två skott i prisjägaren (17 respektive 11 HP), som dock står upp. Prisägaren slår därefter en critical hit på Hederlige Harry, som får en kula rätt i ögat och en total skada på 36 HP (27 efter 25% reducering pga leather armor). Hederlige Harry, som har 25 HP totalt och redan var skadad för 5, hamnar på -7 och dör ihjäl.

Mina så kallade kamrater rusar då in i affären, och Röde slår faktiskt ihjäl prisjägaren. Inte som en hämnd för sin fallne kamrat, utan för att prisjägaren vägrar låta honom få plundra mitt lik.

... men ännu ett mirakel sker! När mina så kallade kamrater håller på att skriva upp statsen för min fina leather armor så visar det sig att den har en DT på 2. DR är Damage Reduction (25% på denna rustning), men DT står för Damage Threshold, vilket innebär att den automatisk absorberar de första två HP man får i skada. Man ska alltså dra av 2 HP på skadan direkt.

Hederlige Harry, som låg på -7 HP efter skottet i huvudet, ligger efter omräkning plötsligt på -3 HP och lever!

... visserligen är han drabbad av blindness, men vi fick med oss en fin doktor i detta äventyr (Rogers nya karaktär), och han kan fixa sånt. Problemet är väl att doktorn kräver vissa garantier och godhetslöften av Harry för att fixa till ögat. Huruvida detta går att lösa kommer visa sig i nästa äventyr.

Hederlige Harry är för övrigt ett minne blott även om han inte dog. Med ett pris på sitt huvud kommer han byta identitet och utseende så fort det bara går. Säg farväl till Hederlige Harry. Säg hej till Hemlige Arne, en man med ett stort skägg som döljer det mesta!

PS.
Killing Joke - The Death & Resurrection Show
DS.

Under the Iron Sky

Blogghelvetet recenserar en av årets allra mest finkulturella filmupplevelser.

We come in peace!

I går såg jag Iron Sky i Biostadens salong 4. När jag och min unga fru stövlade in i salongen pryddes bioduken av systemmeddelandet att projektorlampan behövde bytas ut. Något oroväckande, givetvis, men det var iallafall inget som påverkade själva bildkvalitén - förutom att undertexterna var lite suddiga, men vafan, man kan väl engelska. Och tyska.

Hur var då denna omtalade film, ett finsk-tyskt-australiensiskt samarbete som i stora delar finansierats av fans? Mitt korta svar: bra.

Spoilervarning utfärdas NU.

Mitt långa svar: Filmen är oerhört snygg. Då menar jag inte i första hand filmiskt, utan att scenografin är dödsläcker. På fullt allvar en av de snyggaste jag sett, Sagan om Ringen-trilogin inräknad. Om nazisterna flydde från jorden 1945 och levde på månens baksida i nutid så tror jag de skulle leva i exakt sådana miljöer som filmen presenterade. Vi som gillar steampunk och det lite mer mekaniska blir lätt förälskade i den väldigt maskinintensiva rymdbas som Iron Sky presenterar. Men enorma turbiner och transistorer, kugghjul, kablar och stordatorer till trots, så är det först när nazisterna kommer över en smartphone som de får tillräcklig datorkraft för att verkligen bli en kraft att räkna med.

Så här hade givetvis nazisternas rymddräkter sett ut, om de funnits.

Filmen utspelar sig år 2018 och USA:s president, Inte-Alls-Sarah-Palin, kämpar med vikande opinionssiffror. Inte ens tricket att skicka en expedition till månen, där en av besättningsmedlemmarna är en mörkhyad manlig modell ("Black to the moon", som kampanjaffischerna skriker ut) hjälper hennes förtroendesiffror, särskilt inte när expeditionen försvinner (på grund av nazisterna). Hennes kampanjledare är omgiven av klantar, vilket illustreras i en fantastisk scen, en ripoff av den berömda bunkerscenen i Der Untergang där Hitler skäller ut sina generaler. Så fort jag såg att kampanjledaren med skakande hand tog av sig sina glasögon förstod jag vart det bar hän, och började skratta högt. Referenshumor!

Utan att berätta mer direkt om handlingen så kan jag väl säga att det finns en hel del politisk satir i filmen. Den är inte fullt så rolig som jag hoppades, men det blixtrar till ett par gånger, i synnerhet i scenerna med FN-rådet. Actionscenerna är snygga, skådisarna är bra och Laibachs filmmusik är väldigt effektfull. Filmen har också en allvarlig underton. Framåt slutet är det inte självklart att det är nazisterna på månens baksida som är de stora skurkarna.

Filmen är alltså både en actionfilm, science fiction, politisk satir med en allvarlig underton, och ibland ren komedi. Och däri ligger väl ett av dess huvudsakliga problem. Den försöker vara lite för mycket. Kitschig, tramsig, allvarlig, satirisk och det tar på ett sätt ut varandra lite. Inledningen och slutet av filmen håller ihop, men däremellan vet den liksom inte riktigt vart den ska ta vägen. Manuset hade behövts bearbetas mera, och jag fick känslan av att man klippt bort en del förklarande scener. Det är inga problem att hänga med i vad som händer, men ibland undrar man varför det händer.

Jag hade önskat en mer utförlig beskrivning av hur nazisterna flydde från jorden 1945 och hur de etablerade sig på månen. Filmen är bara 1 timme och 33 minuter lång, så det kunde man gott lagt åtminstone några minuters flashback på. Jag hade velat se mer om deras rymdbas, om det dagliga livet, mer av det snygga och mekaniska.

Mitt betyg blir 3 månbaser av 5 möjliga. Om du får tillfälle tycker jag du ska se Iron Sky, om inte annat för att den är så oerhört snygg, för att det är en fantastisk filmidé och ett viktigt test för kollektivt finansierad film, samt för att den trots allt innehåller en del vass satir om vår värld och samtid.


PS.
Laibach - Under the Iron Sky
DS.

The Good Life

Blogghelvetet spanar in årets njutningstrender.

"Åh, äntligen fredag. Nu kan jag koppla av. Jag tänker skämma bort mig själv 

och dofta lite på diskmedlet."

"Åh den härliga doften! Sniff, sniff! Vem behöver spa, weekendresor, shopping eller mysiga middagar, jag har ju diskmedel att lukta på!"

5 timmar senare.

"MIN NÄSA SMÄLTER! VARFÖR, VARFÖR ÅH GUD VARFÖR?! I REGRET NOTHIAAAARGH!"

Några andra saker man inte bör lukta för mycket på: Lim, bensin, ättika eller din grannes röv.

PS. 

Frank Sinatra with Count Basie And His Orchestra - The Good Life 

DS.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

I like my skeletons

Blogghelvetets nostalgiska ådra kickas igång av asskicking metal.

Som så många andra pojkar gillade jag dödskallar och skelett när jag växte upp. Piratflaggor prydde pojkrummet perfekt. Skallar skulle sällan saknas.

Men frågan är om jag kanske gillade dem lite för mycket? När jag och min unga fru var hemma hos mina päron för påskmiddag härförleden fick jag ett grattiskort av dem. Det är ett kort som jag (mamma) gav till min moster och hennes man på deras bröllopsdag år 1985. Jag har givetvis målat... en dödskalle! En perfekt bild för att gratta ett par på bröllopsdagen!

Nu ville förstås moster återgälda tjänsten, så jag och frun fick det i retur, med grattishälsningar från dem, sådär 27 år senare. Löjligt roligt. Vad dödskallen beträffar så skulle jag nog inte kunna rita den så värst mycket snyggare idag. Förmodligen var jag i min dödskalle-ritar-prime kring 1985.

Det där med dödskallar har hängt i. Jag pryds ju permanent av en, exempelvis.

Enligt säkra källor tycker dessutom många att jag är en jävla döskalle emellanåt. Jag kom att tänka på allt detta i lördags, när jag var på Mustaschs konsert på Sandra. En av mina favoritlåtar med dem är (redan) den relativt nysläppta It's never too late. Även om låten handlar om något annat så känner jag mig träffad av de inledande stroferna på mitt alldeles egna sätt:

I like my skeletons

I don't want them gone

They are my skeletons

I've bred their kind

Ever since I was a child

"Ja! Min dödskallefrossa borde jag blogga om!" tänkte jag, och vafan, nu är jag här. Och här kommer själva låten också, det kan man väl få bjuda på så här när själva blogginlägget triggats igång av den? Inte? Det skiter jag i (observera att deras senaste album pryds av... en dödskalle!):

Pojken och kråkan

Blogghelvetet berättar lite om antropomorfiskt inriktade rollspel och huru hans

karaktär redan är den självklare hjälten, ett faktum som erkännes av alla inblandade.

Nu har jag faktiskt testat att spela Ironclaw för första gången. Visserligen missade jag - eftersom jag har många och vansinnigt viktiga plikter - första äventyret, själva introduktionsäventyrets första halva, men i andra halvan deltog min unga spellbinder Morothar med liv och lust. Utan honom och hans välriktade Eyebite så hade spellbinder-skatan som låg bakom eländet i skogen (ritualmord och kidnappningar och annat smått och gott) kommit undan.

När kråkjävlen började flaxa iväg från en strid som hans underhuggare var på väg att förlora kunde man ju tro att loppet var kört. Ingen av gruppens karaktärer kan flyga, och mig veterligen har ingen något vettigt distansvapen. Men en Eyebite... om den lyckas så blir mottagaren Enraged, och måste ägna alla sina actions på att anfalla. Så skatan vände om, började anfalla och blev prompt nedslagen.

Morothar saves the day. Som vanligt, höll jag på att skriva trots att det var hans första äventyr.

Spelmässigt då? Ironclaw använder dicepools med olika tärningar, från d4 till d12. Eftersom du vanligtvis ska slå högt för att lyckas är det alltså bra att ha många höga tärningar i sin pool. I själva grunden är det bra, och jag gillar verkligen tänket med motton och personlighet som omväxling från de klassiska alignmenten i D&D (även om dessa också har sina fördelar). Såhär i början blir det lite bökigt när man ska försöka hålla koll på vilka olika extra effekter som är i spel och som kan ge extra tärningar i poolen, inte minst för att själva skadesystemet också påverkar antalet tärningar.

Hittills gillar jag det. Jag är inte säker på att jag föredrar det framför det mer klassiska d20-systemet eller d100-spel, men det finns helt klart element i det som innehåller en hel del spännande nytänk.

PS.

Flickan och kråkan, förstås. Med Timbuktu, givetvis. Spotify.

DS.

Down in Mexico

Ett litet inlägg om musik, oväntade kombinationer och sällsamma kulturella traditioner, samt hur en liten pojk från Trekanten kan nå ända till dansgolven i latinamerika.

Mexikansk aggro/industrialsynth, kan det vara något? Folk tror man skojar när man berättar att man lyssnar mycket på det för tillfället. De tror att man hittar på. Skulle jag? Va? Ja, det skulle jag mycket väl kunna ha gjort - jag är ju lite "rolig" på det där crazy sättet. Men den här gången är det inte hittepå, utan helt fint och äkta.

Jag slölyssnade lite på Kriminal Minds för ett par år sedan. Fastnade inte riktigt då. Men efter att en kompis skrev om dem på FB gav jag deras senaste album Resistance Against (Spotify) en ny chans, och då fastnade jag. Vad gäller musik är jag en ganska utpräglad humörmänniska och kan tycka något är fullkomligt briljant ena dagen, för att nästa dag bara tycka att det är "bra", för att nästa dag anse det vara briljant igen.

Kriminal Minds är alltså från Mexiko, och bara det är ju lite kul. Electroscenen i just Mexiko är dock enormt stor. Exakt varför det är så har jag aldrig efterforskat, men jag vet att det redan under sena 80-talet var jätterusningar till Depeche Modes konserter där.

Nu kommer ett roligt litet sidospår från ämnet:
Min gode vän Mr Flow och hans medlemsomsättningsintensiva band Vision Talk, som spelar en bastardversion av italosynth (inledningsvis i klippet ser ni basstrukturen på det fina vattentornet i Berga, Kalmar), ska exempelvis turnera i Mexiko i höst. Detta enligt önskemål från arrangörer där, och då är Vision Talk knappast ett stort band i Europa, eller Sverige, men deras låtar spelas ändå på nattklubbar i Mexiko City.

Mr Flow sitter i en liten hemmastudio på Kungsgårdsvägen i Kalmar, där han sjunger/spelar in, mixar, producerar och mastrar. Därifrån till ett dansgolv i mångmiljonstaden Mexiko City känns steget långt, men det är det alltså inte.

Men åter till Kriminal Minds. Här är min personliga favoritlåt från Resistance Against:

PS.
The Coasters - Down in Mexico
DS.

Space Oddity

Blogghelvetet berättar om en sällsam idé, förverkligad i rekommendabel tidskrift.

Jag har läst serier sedan 1983. Många olika genrer, stilar och berättelser har det blivit genom åren. Svenskt, amerikanskt, belgiskt, franskt, spanskt, japanskt, italienskt, norskt, danskt, finskt, äventyr, thriller, satir, strippar, sport, Disney, scifi, deckare, skräck, superhjältar - alla stilar och sätt har sin charm.

Utopi - ett svenskt seriemagasin för episka serier, vars blogg jag för övrigt länkar till här till höger - har i sitt senaste nummer en av de mest bisarra svenska serier jag läst. Eller åtminstone själva idén till serien är en av de mer galna jag snubblat över.

Serien heter

Christer Fuglesang

Kungen av Rymden

The Son of Northern Darkness

Prologen berättar hur Fuglesang kröns till Kungen av Rymden i Cyber-Valhalla, och att han även "fått" en jetmotorcykel ("Ving-Tor"), en norsk groupie och en sexbröstad rymdkvinna. Ja, ni hör ju själva. Fantastiskt, helt enkelt, den timide och slätstrukne svenske astronauten Christer Fuglesang blir en playboy/actionhjälte i någon form av alternativ rymdverklighet. Galenskapen i idén förstärks av hur snygg och väl genomarbetad serien är bildmässigt.

Emil Maxén står för "Text, idé och bild". Det är första, men säkerligen inte sista, gången jag hör talas om honom. Exempel på hans verk finns på hans hemsida. Serien om Fuglesang känns som en one-shot, men jag har gärna fel.

PS.

David Bowie - Space Oddity på Spotify

DS.

Sluta spela Bingolotto

Bloggen ställer de viktiga frågorna.

Vad är det för fel å lira rock'n roll? frågar sig Eddie Meduza i sitt (givetvis) refuserade bidrag till Melodifestivalen. Ja, det kan man fråga sig. Det är väl inget fel med det?

Lika lite fel är det att lira rollspel. Nu börjar jag nästan bli snurrig på alla sorters spel och karaktärer som är i "luften", men det är väl bara åldern som tar ut sin rätt. Jag har ju lyckats att inte-dö i ytterligare ett år, och kategoriseras således numera åldersmässigt med en ny slutsiffra.

Slutsiffror var viktigare förr, tycker ni inte? När man var tvungen att ha en viss slutsiffra i telefonnumret för att få ringa in och tävla på radio och teve - det fruktade Bingolotto exempelvis. Jag undrade alltid om de kunde kontrollera så man VERKLIGEN hade rätt slutsiffra - eller om det kunde vara värt att chansa. Men väluppfostrad som man var (notera avsaknaden av presens) så testade man aldrig något så vågat och vådligt.

I morgon är det fredag. Det tycker jag är trevligt.

PS.

Eddie Meduza - Sluta spela Bingolotto på Spotify

DS.

Games people play

Blogghelvetet berättar om den allra senaste och finaste utvecklingen i

rollspelens förlovande land.

Då har man testat Ironclaw. Eller det har jag ju inte, jag var tvungen att gå och hämta upp bilen och köra hemåt när jag var klar med karaktärsskapandet. Tycker det verkar lovande, gillar dicepoolvariationen och med olika tärningar blir det ytterligare en dimension i de hele, som danskjävlen säger.

Karaktären är en tämligen typisk Basse-karaktär. En antropomorfisk panter, som är spellbinder, en ambitiös men tystlåten sådan. Jag spelar sällan brutala krigartyper. Istället är jag ofta präster, mentalister, nekromantiker, tjyvar, charlataner, dilettanter, barder eller magiker.

Just därför ska det bli intressant att påbörja den andra kampanjen som är under uppstart, där jag tänker spela en barbar, halvorc och allt. Den kampanjen är inte i Ironclaw utan i det hemmasnickrade bastard-D&D-DoD-AD&D-systemet som Bex ägnat sisådär 10 år till att förfina. Åh ja, just det, barbaren ska vara en kvinna också. Jag tror inte jag spelat en kvinnlig karaktär sedan den nekromantiskt begåvade familjen Sunshadow härjade som värst.

Googla orden female half orc barbarian ska man inte göra.

PS.

Inner Circle - Games people play

DS.

Let's take a map of the world

Nya tider, nya influenser, och framförallt massa siffror och kartor!

Detta är C6. Det är en sektion av den massiva stad jag håller på att skapa till min rollspelskampanj/värld Althari. Ja, ni läste rätt. Det som tidigare uttryckligen var tänkt att bli en vildmarks-intensiv kampanj är nu, i princip, en renodlad stadskampanj. Jag skyller på Spoony och hans Countermonkey-avsnitt om Thieves' World.

Spelarna kommer alltså inte längre att starta i den lantliga avkroken som är grevskapet Östra Oesis i kungadömet Aales, långt upp i norr. Icke icke! Nu startar de i kejsardömets hjärta, i själva huvudstaden, som är omnämnd i ett tidigare inlägg men som hunnit byta namn. Här är klimatet kanske inte helt behagligt, men det är definitivt mildare än i Östra Oesis.

C6 är en av 100 (!!!) kartsektioner (jaja, alla 100 innehåller inte lika mycket). Staden är 10 000*10 000 pixlar stor på skärmen. Skalan är 100 m = 250 px. Staden är alltså cirka 16 km². Den innehåller drygt 10 000 byggnader i olika former, parker, gator, torg samt en ringmur med torn. Man kan inte komma så mycket längre ifrån vidsträckta skogar. Spelarna slipper kanske springa på troll eller illasinnade vättar, men staden rymmer helt andra, minst lika jävliga, faror.

Själva grundtanken med Althari kvarstår dock. Det är samma spelvärld, men händelserna är förflyttade till kejsardömets huvudstad. Magiker är alltjämt illa sedda, det finns bara en organiserad kyrka (och därmed endast en officiell Gud) och så vidare.

Kartdelen C6 har jag tidigare presenterat för de som följer mig på Twitter. Nu är det dock dags för en världspremiär. Här kommer hela stadskartan, i ytterst litet format (250x250 pixlar, vilket ger en skala på öööh 1:40 va?), men den ger åtminstone en vink om hur staden ser ut... just nu:

Nu kan ni också se var C6 passar in. Kartan är bara det första steget, den ska ju fyllas med innehåll också. Platsegenskaper, som kan innehålla allt från rena miljöbeskrivningar till kompletta listor över inventarier, NPC:s eller quest-relaterad information, ska skapas, och eftersom det är en stad så kommer de flesta platserna vara byggnader av olika slag. Det ska finnas gott om olika byggnader att besöka - det är själva poängen med en stadskampanj.

Jag räknar med att varje sektion kommer ha 5-10 byggnader med egna beskrivningar. Det innebär mellan 500 och 1000 byggnader totalt sett. Lite löst räknat så tror jag att jag kommer få lägga mellan 250 och 500 timmar på att beskriva olika platser i staden. Det tar åtminstone en halvtimme för att plita ner t ex vad värdshuset The Mad Boar har för miljö, meny, personal, standard, klientel, och eventuella plotitems eller t o m sidequests. Men, eftersom rollpersoner är opålitliga typer som säkerligen skulle råka bränna ner hela staden under första äventyret, kommer jag skapa det mesta i etapper.

Ni kanske noterar en byggnad som sticker ut i kraft av sin storlek? Kan avslöja att det är en borg, och Kejsarens Heliga Riddares (den här kampanjvärldens paladiner) högkvarter. Ni ser också ringmuren och att det finns en hamn.

Jag ville ge en liten förhandstitt på det monster jag håller på att skapa. Som ni förstår är det en bra bit kvar innan det kan bli tal om någon kampanj, men det kommer. Kanske man kan köra en heldags introduktionsäventyr framåt sommaren.

PS.

Depeche Mode - And then...

DS.

Gone insane, but the memory remains

Blogghelvetets minne sviker under en längre period, men till sist återupprättas förtroendet för dess kapacitet, och världen ligger återigen för blogghelvetets fötter.

I dag har jag haft ett par strofer ur en låt på hjärnan. Jag kunde för mitt liv inte komma på mer än raderna "All aboard, all aboard woo-ho!" och "Come on let's go for a ride". När jag väl fick tillfälle att Googla raderna så hittade jag ingenting vettigt. Någonstans i hjärnbarken fanns också en fast övertygelse om att låten handlade om tåg på något sätt.

Till sist, efter att jag börjat lägga till sökord som "eurodisco" (jag ville också minnas att låten var av den karaktären) så fann jag vad jag letade efter. Nu undrar jag hur jag nånsin kunde glömma bort kära gamla KLF.

The KLF är förstås ett av de skummare banden på 90-talet. Kallar man sig alternativt för KLF (samtidigt som man vägrar förklara vad det står för), "Justified Ancients of Mu Mu", "The Timelords" och "The JAMS" så är man i regel lite speciell.

PS.

Metallica - The Memory Remains

DS.