tisdag 29 november 2011

ShootBob Snakepants

Blogghelvetet bjuder på en scen ur senaste spelsessionen.

Bob Hauk kommer in i rummet där MacGyver just fumlat till ett knytnävsslag mot en medlem i "Blades", gänget som tagit den stora Cyberdyne Systems-byggnaden som sin bas. MacGyver ligger på golvet och sprattlar. Hauk drar sin .38 automatic. Skottet sitter som en smäck, gängmedlemmen ser något uppgiven ut, när hon segnar död ner.

Hauk stövlar fram mot en panel, där han slår in de hemliga koderna för access till Cyberdyne Systems underjordiska laboratorium. En dörr öppnas och Hauk kliver in.

Under tiden pågår en eldstrid i det angränsande kontorslandskapet. Nikita, Sarah Connor och B.A. Baracus skjuter mot gängmedlemmar, medan Hawkeye modigt gömmer sig bakom en pelare. På sin patetiska "tron" sitter den uppenbart galne gängledaren "The Man" och klappar händerna och skrattar. Vid byggnadens entré har Snake Plissken en helt egen eldstrid med resten av gängmedlemmarna

Bob Hauk ser hissen som ska ta honom ner till labben och kliver in i den. Men den fungerar inte. Hauk suckar sammanbitet och ropar "MacGyver!", varpå universalgeniet genast uppenbarar sig. Hissen är snart lagad, och de påbörjar färden nedåt... ackompanjerade av hissmusik!



Ungefär samtidigt har eldstriden i den större salen tagit slut. Men... var är operationens hjärna, uppdragsgivaren, utpressaren och välgöraren Bob Hauk?!

PS.
Hata Cyberdyne Systems säkerhetssystem. Hata.
DS.

söndag 27 november 2011

Blanda upp

Kan andra så kan väl detta blogghelvete också berätta om spelsessioner.

I dag har jag varit med om en av de märkligaste och roligaste spelsessionerna i min rollspelskarriär. Vi körde ett s.k. "one-shot"-äventyr. För de oinsatta kommer jag nu förklara vad det är, och för att göra det ska jag bara kort dra igenom hur det skiljer sig från "normalt" rollspelande. Ni som kan detta, bläddra neråt till nästa rubrik.

I vanliga fall består rollspel en handling/historia som gruppen ägnar sig åt under flera sessioner (sammankomster). Man kämpar sig igenom hela kampanjer, som i sin tur består av äventyr. En kampanj kan t ex vara "rädda kungariket från undergång" och detta övergripande mål bryts sedan ner i flera mindre delar - äventyr - som exempelvis kanske "hitta det legendariska svärdet", "rädda kungen från kidnapparna", "leverera ett budskap om fred till staden X".

Ofta klarar man inte ens av ett äventyr under en sammanhängande session. Det är ganska sällan som ett enstaka äventyr är så kort som de 4-5 timmar man ägnar åt rollspel de gånger man träffas.

En annan bärande del i "normala" rollspel är att varje spelare har en egenhändigt skapad karaktär som genomlever hela storyn. Man spelar samma karaktär genom hela kampanjen (såvida karaktären inte går och dör) och utvecklar också sin karaktär allt eftersom den får poäng som kan läggas på olika egenskaper. En karaktär man spelat med länge är i regel mycket bättre än en helt nyskapad - vilket inte sällan gör att spelare är jävligt måna om att hålla sina karaktärer vid liv.

Formulär 1A vid rollspel är alltså att alla sitter med var sin egenhändigt skapad karaktär och kämpar sig framåt i ett äventyr, och att äventyret eller kampanjen fortsätter nästa gång man träffas för att uppleva fortsättningen av handlingen med samma karaktärer.

Men så går det alltså inte till när man spelar "one-shot". Som namnet antyder är det ett äventyr som görs i "en tagning", dvs en enda session eller sammankomst. Det är så att säga helt fristående från en större ramhandling.

One-shot-äventyr ställer ofta speciella krav på karaktärerna. Det är ofta "tajtare styrt" än ett vanligt rollspel, på grund av tidsaspekten. Det finns ingen tid att utveckla förmågor eller leta efter speciella föremål, så därför brukar färdigskapade karaktärer "ingår" i konceptet. Varje spelare tilldelas helt enkelt en karaktär (antingen drar man lott, eller så bestämmer spelledaren vem som ska spela vilken karaktär) och tillsammans så ska gruppen karaktärer utgöra en bra mix, med förutsättningar för att klara äventyret.

Formulär 1A för "one-shot-äventyr" är alltså ett kort, tämligen "styrt", äventyr med ett gäng färdiga karaktärer med olika specialiteter och roller i gruppen (exempelvis en krigare, en helare, en magiker, en tjuv).

Så. Det om det.

Nu till dagens session.

Vi spelade något som Müller och Köppen skrivit/kommit på helt själva: En fristående fortsättning på filmen "Escape from New York", som de kallade "Return to New York". Precis som i filmen från 1981 är Manhattan ett enda stort fängelse, omgärdat av en mur och minerade broar/vägar. Och precis som i filmen utspelar sig denna uppföljare på Manhattan.

Redan där är det ett lite speciellt äventyr att rollspela. Men det absolut häftigaste, det roligaste, var karaktärerna vi skulle spela. En sån salig blandning kultkaraktärer:


Snake Plissken. Huvudkaraktären från "Escape from New York". Givetvis självskriven i detta sammanhang.

Bob Hauk (spelades av mig). Precis som Plissken en karaktär från filmen. Fängelsedirektören som Snake hatar mer än någon annan.

Sarah Connor från Terminator-serien (!).

B.A. Baracus från A-team (!!).

Nikita från filmen med samma namn.

Hawkeye från M.A.S.H (!!!)

MacGyver (!!!!)


Som synes bestod gruppen av en fantastisk blandning av skjutglada galningar, kampsportsexperter, specialister och Gud (MacGyver).

Själva regelsystemet var en liten modifierad variant på Call of Cthulhu. MacGyver hade exempelvis tre "MacGyver-tokens" som han kunde använda för att komma på något riktigt fiffigt.

Varje karaktär hade också var sin "ödes-token" som gick att använda vid ett tillfälle för att justera, eller ändra, en händelse. Detta fick Snake Plissken användning för när en kula hade fastnat i loppet på hans vapen, och Baracus råkade fumla sönder hela skiten när han försökte laga eländet åt honom. Bob Hauk nödgades bränna sin ödes-token för att inte dö av yxhugget som en illasinnad typ utsatte honom för.



Själva äventyret, och de olika karaktärernas motiv, uppdrag och hemligheter tänker jag inte gå in på, det skulle ta för mycket tid. Jag hade hur som helst skitkul. Det var en väldigt annorlunda upplevelse att spela med och mot karaktärer som är välkända, och riktigt häftigt blir det när man gör en så sjuk crossover.

Förhoppningsvis blir det fler liknande one-shots i framtiden. Jag tycker mig ha fått åtminstone ett halvt löfte om det redan. Det ryktas om att en karaktär som fanns med i tankarna från början denna gång då kommer bli spelbar. Jag säger inte vem, men ni kan få en ledtråd: "Vilken jävla smäll!" :)

torsdag 24 november 2011

Discoveries Channel

Blogghelvetet delar solidariskt med sig av två upptäckter.

Först: 2 Unlimited (ni vet, no-no, nono-nono, there's no limit!) finns fortfarande. De kallar sig visserligen "Ray & Anita" (oooh så 60-tal), men består av samma duo och de gör typ samma slags musik.

Sedan: Sedan någon månad har jag haft låten "Jack Sparrow" på Spotify. Jag la inte till den själv på spellistan, det var troligen min fru eller någon av hennes vänner, för den hamnade där inför en fest. Nå, när den har shufflats fram så har jag slölyssnat inaktivt på den några gånger, som man gör, utan att reflektera över texten. Sen lyssnade jag på vad de faktiskt sjöng. Och igen. Sen tänkte jag: fan, finns det någon video? Och givetvis gjorde det det.

Kanske är jag sent ute, men skit samma. Här är The Lonely Island feat Michael Bolton med låten "Jack Sparrow". Den är fanimej helt hysteriskt rolig!


Thank the Lord World for small mercies

Blogghelvetet anammar en imperialistisk ärkehögtid från Den Store Satan i väst.
Nej, jag syftar inte på Frankrike.

Det är Thanksgiving i US of A. Här i gamla Sve of Rige firar vi inte tacksägelsedag. Det är lite dumt, för jag tycker man ska vara tacksam. Frågan är förstås gentemot vem. Gud kommer inte på fråga, eftersom han är något så fånigt/fint som ett nedkokat resultat av människors rädsla, hopp och oförmåga att greppa sin egen dödlighet. Nej, min tacksamhet får istället rikta sig till de den berör, och till universum i allmänhet. Samt möjligen till de bloggforskare som hittar denna text om 50 000 år*.

Så. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet för...

... min familj, som stått ut med mig.

... mina vänner, som står ut med mig.

... min fru, som står med mig.

... min hälsa, som är relativ men god.

... Pepsi Max.

... doften av krut.

... Football Manager.

... elektricitet.

... lasagne.

... min hjärna.

... litteratur.

... musik.

... dimmiga höstmorgnar.

... varm O'boy.




* Hej! Jag satte in 1000 kronor på ett räntebärande konto i förra veckan. Det bör vara några miljoners miljoners miljarder kronor vid det här/där laget. Sök bara upp "Hederlige Humbug von Hedgefonds genompålitliga bank AB" och hälsa från mig, så ska ni få pengarna kontant. För kvitto, vv undersök näshålan i mitt kranie.

Who wants to live forever

Blogghelvetet minns, hyllar och sjunger (men det hör ni som tur är inte).

I dag, den 24 november, är det exakt 20 år sedan Farrokh Bulsara avled. Farrokh var mer känd under sitt artistnamn: Freddie Mercury.

Det är alltså en minneshögtid för en av de största, mest karismatiska, högst begåvade och mest underhållande artisterna genom alla tider. En av mina absoluta personliga favoritsångare. En ikon.






Nu ska jag spela Wordfeud och lyssna på Queen. On with the show!

lördag 19 november 2011

All you want for christmas is me

Vi avbryter de ordinarie sändningarna för lite viktig samhällsinformation.

Den 14 december anordnas Den Alternativa Julshowen på Strand Hotell i Borgholm. Undertecknad medverkar i någon form av frågesportsduell med mot Kalmars starke man Johan Persson (S).

Biljetterna släpps den 22/11 och kan hämtas på Strand, Kallskänken, Wilson Creative eller Östran. Julshowen (inkl bussresa från Kalmar) är gratis. Men vill du käka buffé så får du allt betala, din snåle fan.

måndag 14 november 2011

Another day in paradise

Berättelsen om huru den andra halvan af måndagen den 14 november i nådens år 2011 fortlöper.

Så här kan en måndagkväll se ut för undertecknad:
Jobba till 18, buss hem, diska, laga mat, äta, plugga nationalekonomi, ge katter mat, spela NHL 12, ge katt medicin och slutligen simultankapacitet-överdriva genom att slösurfa, spela FM 2009 skriva blogginlägg, Twittra och spela Wordfeud samtidigt.

För att minska på stressen lyssnar jag på lugnande musik såsom Weird Al Yankovics "Polka face".


I morgon gör vi om hela skiten igen.

Visste ni förresten att konsumentprisindex i Storbritannien tas fram på ungefär samma sätt som PRO:s billigaste matvarukasse? Skillnaden är i princip en fråga om volym och britternas nitiska byråkrati (Office for National Statistics utför varje månad 110 000 priskontroller på 550 varor och tjänster. De utsända kontrollanterna måste också hålla koll på eventuella förändringar hos varan/tjänsten - exempelvis om kexpaketet blivit billigare men samtidigt innehåller färre antal kex).

fredag 11 november 2011

November spawned a monster

Bloggmästarn nöjer sig icke endast med att tillskapa en ny kampanjvärld.

Alltså, jag hade ändå tänkt göra lite egna monster, som passade spelvärlden. Inte så många, men några stycken. Lite mer "nordiska" troll, exempelvis. De som finns i D&D Monster Manual är... fel. Jag tror att jag aldrig gjort några nya varelser tidigare. Det är ett nytt spännande delmoment i mitt nördiga projekt.

Förutom trollen så har jag haft lite svårt att komma igång med nya monster/varelser. Men tack vare en rubrik jag snappade upp i mitt Twitterflöde läste jag en mycket intressant artikel. Det ledde i sin tur fram till en idé om en ny varelse. En rätt så jävlig sådan.

Dessvärre kan jag inte gå in på ytterligare detaljer nu. Varelsen ska först (moahahaha) upplevas av rollpersonerna - sedan kan den möjligen presenteras mer i detalj här.

Everybody's gone surfin' - surfin' Germany

Tyska gossar/medelålders herrar sjunger om hemland,
och gör en liten poäng kring det där med kulturella influenser.

Ja, du ser rätt - det är the Rammstein Beach Party!

Rammstein - Mein Land from Rammstein on Vimeo.

tisdag 8 november 2011

Into the wild

Ett fruktlöst sökande får sitt slut, och några konstateranden görs. Also: beer.

Som jag skrev i förra inlägget är nästa steg i min pågående, otroligt nördiga, världsskapande-process att göra en världskarta. Jag har scannat av Das Internet efter passande mjukvara. Döm om min förvåning när jag inte hittar ett endaste vettigt alternativ. Här trodde jag att det vimlade av tekniska förmågor och nördiga välgörare inom DM-världen, med både tid och kompetens att utveckla vettiga kartskapar-verktyg.

Jovisst, det finns. Men de är antingen uråldriga, kostar pengar eller ser ut att suga rätt rejält (man kan ju inte ha en världskarta (stridskarta däremot...) som är indelad i hexagoner, det sabbar ju STÄMNINGEN!).

Slutsats: Ska något bli som man vill, så får man göra det själv. Från scratch. Således: In kommer ting! Rättare sagt bildhanteringsprogram. MS Paint duger då rakt inte, här krävs lagerhantering för att kunna bolla med skogar, berg, stäpper, byar, hav, sjöar, vägar och ruinmarkeringar. Photoshop hade varit fint, men det är för dyrt. Men för oss kroniskt ekonomiskt sinnade finns en vettig Photoshop-klon, nämligen Gimp.

Det är lite bökigt att göra kartor i Gimp, men det blir åtminstone som man vill. Det är dessutom ett program jag har erfarenhet av, så inlärningskurvan är vackert lättklättrad/mördad. Vi kan alltså konstatera att det blir kartritande i Gimp för min del.

Jo, jag HADE kunnat handrita en karta. Men eftersom kampanjen till icke obetydlig del kommer spelas via Skype så behöver jag ha den digitalt, och jag har inte tillgång till någon scanner. Så det är lika bra att göra den digital från början. En viktig bonus med det är att jag kan göra en enormt stor världskarta, med stor detaljrikedom ner på mil-nivå, och använda mig av zoomverktyget för att bläddra mellan olika ställen som mina klantiga rollpersoner befinner sig på. Jag kan göra print screens och skicka direkt via Skype på närområdet, utan att avslöja hur området ser ut längre bort än nödvändigt.

Varför det är en viktig bonus förresten? Varför är det viktigt att kunna presentera kartsegment? Joho, det ska jag berätta. Det beror på att mina rollspelare inte kommer ha kunskap om hur hela världen ser ut.

Betänk att det ska utspela sig i en värld som ska motsvara typ 700-talet i vår värld. På den tiden hade gemene man ingen jävla aning om hur världskartan såg ut. Man kände till sitt närområde, och enstaka lärda kunde kanske äga en karta över en landsände. Hos kungar och kejsare kunde det finnas kartor över större områden, men dessa var inte speciellt detaljerade.

Vi kan alltså även konstatera att rollpersonerna i min värld kommer behöva vissa skills vad gäller orientering. Såvida de inte löser det på annat sätt, t ex genom att hyra en NPC som kan området som guide, eller betalar någon lärd nisse för att rita upp en (möjligen sanningsenlig) karta när de ska upp i bergen för att hitta det försvunna templet, eller när de måste ge sig ut i vildmarken för att jaga ikapp en vansinnig hönstjuv.

Har för övrigt fått bra respons på tankarna kring en subartisk, relativt primitiv och low-magic värld. Vi kan nog anse det vara spikat, i stora delar.

Så var det det där med ölen. Här är en fin bild på något jag hämtade ut från Systembolagets beställningssortiment idag:


söndag 6 november 2011

World in my eyes

I sedvanlig majestätisk stil kommer nu excellensen, bloggmästaren och världens ljus, vidareutveckla sina välgrundade tankar kring den framtida kampanjvärlden.

Först en liten spoilervarning om du tror du kommer spela en *morr* rollperson (dessa agenter av kaos i ett perfekt uttänkt äventyr) i min Microlite20-kampanj. Här tänker jag nämligen berätta om vilken typ av spelvärld jag ska försöka skapa. Det kommer inte avslöjas någon plot eller så, men om man är en sån där spelartyp som inte vill veta något om miljön, världen, religioner med mera i förväg ska du sluta läsa... nu!

Som framgått av mitt twittrande (ni borde verkligen följa mig på Twitter, allihop, genast) valde jag Microlite20 som regelsystem på grund av dess enkelhet. Jag älskar att skapa spelvärldar, äventyr, karaktärer och kampanjer - nästan lika mycket som jag hatar krångliga regelsystem, och att lära mig dessa.

Well, jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret av enkelhet. Spelvärlden, som jag ser den framför mig just nu, kommer vara your basic enkontinents-värld. Klimatet kommer till största delen vara subartiskt (pälsmössa på!), och jag föreställer mig en rätt underutvecklad teknologi, motsvarande kanske 700-800-talet i vår värld. Det kommer också vara glesbefolkat med få eller inga större städer.

Religion kommer finnas, men just nu är jag inne på att ha en eller max två gudar/trosuppfattningar - kombinerat med oundgänglig naturdyrkan givetvis. I en så primitiv glesbygd, med så långa vintrar och bistert klimat, kommer människor alltid ha anledning att frukta naturen - och därmed också försöka blidka den.

Magi är sällsynt, men förekommer, mestadels hos clerics och i form av shamaner (druidaktigt). I en sån här primitiv värld som jag tänker mig är det lätt att magiker får ett alltför stort övertag kontra andra klasser. Ett tag var jag inne på att inte använda det alls - och att frankt slå fast att ingen kan spela magiker - men samtidigt är det trist att begränsa urvalet av spelbara klasser redan från start. Dessutom tror jag clerics kommer behövas (både hos spelare och bland NPC:s), och de använder ju också magi (även om den är divine och inte arcane).

Så istället för att right out förbjuda någon att spela magiker så tänker jag istället ägna mig åt lite social ingenjörskonst: livet som magiker kommer helt enkelt bli svårt (dock långt ifrån omöjligt). Tänker man spela som magiker i min kampanjvärld får man bereda sig på att bli bespottad, förföljd och kanske t o m jagad. Det finns inget "organiserad" magikerskrå, och misstänksamheten magiker emellan är också stor - så man kan inte räkna med någon större hjälp från kollegor, eller att finna några större kunskapskällor beträffande magi.

Det är väl ungefär de punkterna jag har spånat fram. Mitt nästa steg är att börja konstruera en världskarta. Hur stor världen ska bli är jag inte riktigt framme vid ännu, men jag lutar åt en rätt vidsträckt sådan.

torsdag 3 november 2011

Natten släpper djävlen loss

Det finns inga ord.

Jag är ateist och tror således inte på någon Gud eller himmel. Däremot börjar jag undra om det inte finns ett helvete... nedan följer nämligen ett möjligt bevis för Satans existens.




Brrr. Vid 1.25 och några sekunder framåt... de ljuden, de kan få den mest härdade superhjälte att gå över till lemonadförsäljning.

tisdag 1 november 2011

Vem ska jag trololo på?

Bloggen breddar ett perspektiv.

Min gode vän Björn bloggade om Eduard Khil, mer känd som Trololo-mannen. Eftersom Björn är en god människa så valde han att lyfta fram de mer humanistiska sidorna hos den grånande artisten och hans fina videobudskap om gemenskap, och om Trololo som ett statement.

Den här bloggen är inte fullt så god.

"Det hade varit lätt för en åldrad stjärna att spela med och låta sig reduceras till en pajas, om så bara för att få omfamnas av den flyktiga uppmärksamhet som kommer med ett Internet-kändisskap" skriver Björn, och det är så sant. Eduard Khil står över sånt. Han skulle aldrig utnyttja denna revival för att playback-sjunga låthelvetet i teve...




Ähum! Nåja, det där var iallafall ett värdigt framförande, utan några irrelevanta dumheter. Jag menar, det fanns ju exempelvis ingen vidrig buktalardocka, och dansarna innehöll vare sig någon Darth Vader, Snövit, Sexy nurse, musketör, eller apjävlen från musikvideon till "I'm going slightly mad"...




Det finns ändå ett viktigt budskap, en paradox i att denna låt sprids över världen, skriver Björn, eftersom texten blev censurerad av sovjetregimen eftersom dess cowboytema var för USA-vänligt. Lyssna bara på vad låtförfattarens son berättar:
"Nobody banned its lyrics, but my father just composed the music during the period of his disagreement with Lev Oshanin. The latter told him that the lyrics are more important in a song and that a composer is nothing without a lyricist. So Dad told him during the argument, "Well, I don't need your verses at all, I'll manage without them."
Äh, fan också.

Visst är det trevligt med vidgade vyer, breddade perspektiv och ondskefullt opponerande? Eduard Khil är dock en hjälte i vilket fall som helst. Han kanske bara inte är riktigt så värdig som han vill få oss att tro...lolo!