I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.
Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.
Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.
Året är 1985.
Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.
Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.
The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.
I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:
Men Wayne Hussey då?
Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.
Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.
You can touch, but please keep your distance
You're innocent and pure and with no shame
The spirit is willing, and the flesh is great
Your teasing your torment with the pleasure of pain
I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.
Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.
Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.
Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.
Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar