lördag 29 oktober 2011

The Heart of Saturday Night

And you're dreamin' of them Saturdays that came before
It's found you stumblin'
Stumblin' onto the heart of Saturday night

Halloween år 2011. Ingen kostym, ingen utgång. När man bokar en tvättid mellan 16-21 en lördag, då har man blivit gammal. Framåt kl 20:30 var jag ändå klar med alla sysslor. Hade jag varit 5-6 år yngre så hade jag kastat mig på nästa buss in till Stadens Centrum, where there's music and there's people that are young and alive.

Men jag gillar även såna här gubbjävel-lördagar. Sovmorgon, städning, diska, städa, tvätta och så - som en slags medalj för gott uppförande - kan man unna sig ett par glas billigt, sött, fjortisvin (Guntrum Riesling) på kvällskvisten. En fördel, som man icke ska förakta, är att man dessutom mår mycket bättre på söndagen och sannolikt kan medverka i sällskapsspel med vänner.

Nästa lördag blir det dock allt annat än gubbjävel-lördag. Mitt älskade Kalmar FF spelar cupfinal mot Helsingborgs IF, i Helsingborg, och jag kommer åka med en av supporterunionens bussar dit. Sist jag åkte supporterbuss till Halmstad, när SM-gulden säkrades den 9 november 2008. Då rökte jag segercigarr (rätt gubbjävligt i och för sig) - och jag kommer förberedd även denna gång.

(Vid 5:09 blåser domaren av matchen och planen stormas av segerrusiga supportrar. Det är absolut totalförbjudet att storma planen på detta sätt, men det brukar ses mellan fingrarna i sådana här lägen. Bra.)


fredag 28 oktober 2011

The Fat of the Land

Vår älskvärde bloggare rapporterar från supéernas förlovade värld.

I dag bjöd jag min älskade fru på en trerätters middag. Det var på ett av stadens mer fashionabla ställen. Mat, miljö och service var utsökt - en stark fyra av fem möjliga - men när det var dags att lämna etablissemanget skådade mitt norra öga något märkligt i den framlagda gästboken:

Vem är denne Gustav, som orsakar sådan gästbok-RAGE? Mjo, visserligen är katten Gustaf rätt rejält fet, men han stavar som bekant med "f" och inte "v". Karl X Gustav var rätt fet och har rätt stavning, men var han tillräckligt motbjudande där han gled omkring för 350 år sedan i en alldeles för tajt rustning för att fortfarande anses äcklig?

Vi får nog aldrig veta vem denne Gustav är. Och med tanke på hur han beskrivs är det kanske lika bra.

torsdag 20 oktober 2011

My October Symphony

I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.
Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.

Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.

Året är 1985.
Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.

Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.

The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.
I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:




Men Wayne Hussey då?

Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.

Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.




You can touch, but please keep your distance
You're innocent and pure and with no shame
The spirit is willing, and the flesh is great
Your teasing your torment with the pleasure of pain

I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.

Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.

Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.
Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.
Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.

fredag 14 oktober 2011

Det blåser i rymden

DA-DAAAA ... DA DA DA DAAAAAA... DA DA DA DADA!*




Med Owen Wilson som Cobra och Eddie Murphy som Kristallpojkens röst! Nej, jag tror inte ens man börjat med rollbesättandet, ville bara skrämmas lite. Mer information om live action-Cobra här.

* UIII DADA DA UIIII

tisdag 11 oktober 2011

Nerds on film

Hoppet är det sista som överger nörden.

Tydligen planeras en svensk fantasyfilm som ska baseras på Drakar och Demoner Trudvang. Eller ännu mer precist, det ska baseras på kampanjen Den svarta solen, kanske i synnerhet första äventyret Vildhjarta.

Vildhjarta är ett mycket genomarbetat och bra äventyr. Själva grunden för en bra film finns där, men man måste givetvis bearbeta fram ett rejält manus och mejsla ut karaktärerna mer, och det verkar folket bakom projektet också förstått. Likaså verkar de angelägna om att inte bara ta första bästa lajvare och springa ut i skogen och filma.

Ser fram emot mer nyheter om detta. Hoppas projektet blir verklighet. Det görs för få äventyrs/fantasyfilmer i Sverige och i övriga Europa. Vi har egentligen bättre förutsättningar än Hollywood - vi har de bästa fantasyförfattarna, de bästa miljöerna, de bästa skådisarna - allt utom högar av pengar, men man kan göra ganska mycket film med mindre medel än filmindustrin i USA - om man vet vad man pysslar med.

Woodchuck chuck

Blott en bild jag återfann i väven, en bild som gör ett allvarligt försök att sätta en välspridd personkult i jämförande perspektiv med en alldeles bortglömd storhet.


torsdag 6 oktober 2011

Duke is life

En dag då världen sörjer vill bloggägaren också ägna en tanke åt en skådis, vars frånfälle helt hamnat i skuggan av Steve Jobs.

Ni har förmodligen sett honom i någon film de senaste 20-30 åren. Senast jag såg honom var så sent som i förra veckan, när någon tevekanal visade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Vila i frid, Charles Napier. Duke Phillips röst finns inte längre.





tisdag 4 oktober 2011

One hundred hairs make a man

En uppvisning, vari rörliga bilder får demonstrera, varför allt och alla bliva bättre med en mäktig snorbroms uppå sin öfverläpp.

(visa inte denna för Pär)



Visst är Selleck-Travolta rätt lik Freddie Mercury?

söndag 2 oktober 2011

Mera brännvin

Ett loppisfynd för två kronor som, förr om åren, kunde resulterat i
lagenliga inköp av nödvändiga drycker.


Jag gillar särskilt uppmaningen att undvika "inköp å lördagar eller helgdagsaftnar!". Eftersom motbok bara kunde fås av de som hade arbete - alltså just de människor som kanske bara hade tid att bege sig till stadens systembolag på just kvällar och helger - är uppmaningen extra ondskefull.

Just detta exemplar ägdes av en Axel Larsson. De sista stämplarna är från 1955, samma år som motbokssystemet avskaffades. Hoppas Larsson firade rejält, det hade iallafall jag gjort.