Ett inlägg vari vår huvudperson vänder nackdelar till fördelar, och ignorerar eventuella nya nackdelar som uppstår.
Jag har en stenålderskropp. Eller möjligen brons- och järnålderskropp. Den är hur som helst anpassad för en mer oskyldig, naturlig, våldsam och dödlig tid. Detta har jag givetvis starka belägg för att påstå.
En given sak är min låga ämnesomsättning. I dagens samhälle av födoämnenas överflöd leder detta till en viss godmodig rundhet. På bronsåldern hade det kunnat rädda livet på mig vid svältkatastrofer eller långa perioder med små matransoner.
En annan sak är min hårighet. Jag har mycket hår. Överallt utom på huvudet. Detta är en kvarleva från det äldre människosläktet. Håret skyddar mot kyla. På järnåldern hade jag i princip gått omkring i deras motsvarighet till täckjacka.
En tredje sak är mina framstående hörntänder. I vissa vinklar ser det nästan ut som jag har huggtänder. På stenåldern fanns inga bestick, men de med skarpa hörntänder klarade att tugga segt och riva loss fina bitar från diverse ihjäljagade kreatur.
Min fysik är således strömlinjeformad för en helt annan tid än den vi lever i. När omvärlden badar i hårborttagningsmedel, bantningspulver och tandslipning står jag som ett Cro Magnon-miffo och passar inte alls in.
Men jag klagar inte. När apokalypsen kommer är det vi stenåldersanpassade (håriga tjockisar med huggtänder*) individer som överlever längst. Glädjen i att leva extra länge i en post-apokalyptisk värld kan förvisso ifrågasättas, men det låtsas jag inte om.
* Håriga tjockisar med huggtänder, alternativ förklaring: En vampyrklan vars historia starkt påverkats av den lokale sockerbagaren, samt närvaron av världens enda modellagentur för varulvar med vampyrfetisch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar