söndag 31 juli 2011

Red red wine, goes to my head

Ett inlägg vari vår huvudhjälte levererar en moralkaka,
som förmodligen sköljs ned med lite vin.

Är uppenbarligen inne i en mycket intensiv period av drömmeri. Kan också bero på att jag smådricker vin om kvällarna - alkohol har alltid gjort underverk för min hjärnas drömfabrik.

I natt hittade jag två lådor med sedlar. Strax därinnan hade jag hört på Skurkradion att någon plundrat en bankomat. En av lådorna innehöll hundralappar, och den andra femhundralappar. Jag snodde med mig den värdefullare av de två lådorna, men fick strax veta att polisen aktiverat "sökfunktionerna" på sedlarna. Om man använde sedlarna skulle larmet gå, oavsett i vilken butik man försökte handla med dem.

Sen vaknade jag.
Och insåg att jag borde lämnat in pengarna till polisen direkt. Vilket jag förmodligen hade gjort i verkliga livet. Kom ihåg det, om ni hittar massa pengar!

lördag 30 juli 2011

Sweet dreams are made of this

Ett inlägg vari vår älskade skurk blabblar på kring mat, drömmar, musik och pengar.

Här sitter jag och smaskar stekta kantareller och dricker en kall öl. Sämre kan man ha det. Egentligen borde jag väl sova eftersom det är bagarväckning imorgon/idag, men dygnsrytmen är som den är såhär äckligt kvava och varma sommarnätter.

Jag tänkte berätta lite om en dröm jag hade föregående natt. Bland annat åkte jag en hiss som gick så monstruöst fort (neråt) och stannade så snabbt att man blev 2 cm kortare varje gång man åkte den. Sen spelade jag Black Jack med Djävulen Själv - vilket visade sig vara en sällsynt dålig idé, eftersom han kan skapa illusioner och få en att tro att ens hand är mycket bättre än vad den i själva verket är.

Jag ska helt enkelt inte dricka vin efter klockan 22.

Notiser:
Bloodhound Gang släpper ett nytt album i år. Det är deras första riktiga album (de släppte samlingsskivan "Show us your hits" i fjol men det räknas inte) sedan 2005. Sedan dess har de visserligen släppt två singlar - "Screwing you on the beach at night" och "Altogheter ooky" - under dessa år, men det är rätt magert för ett band som släppte sina första tre album på fem år.

The Economist är inte alltid så här rolig.

onsdag 27 juli 2011

A unicorn that shits your name in stars

Ett inlägg vari poesin flödar.

Vore jag en magiker skulle jag tappa min stav
Vore jag en sjöman skulle jag åka i fel hav
Vore jag en kirurg skulle jag kapa fel ben
Vore jag skådis skulle jag ramla av scen

Vore jag narcissist skulle jag hata mig själv
Vore jag korvgubbe skulle jag hoppa i älv
Vore jag lärare skulle barnen bli dumma
Vore jag poet så skulle det inte rimma

tisdag 26 juli 2011

Sacred Spårvagnschauffören

Vari vår hjälte delar med sig av personliga knep för överlevnad i en otäck omvärld.

I fredags var jag på poolparty. En mycket lyckad fest, med bad och drinkar långt in på småtimmarna. Helt bortkopplad från omvärlden hade jag ingen aning om vad som pågått i Norge, och det var först när det var dags att sova som jag tittade till nyhetsflödet. Som ett slag i magen, minst sagt, och sömnen blev orolig, med mardrömmar om vad som hänt på Utöya.

Det har inte riktigt gått att blogga. Orden har fattats mig, och jag har istället lagt tid på att försöka förstå. Jag har läst manifestet, jag har knarkat nyheter. Jag har spelat datorspel. Och jag har lyssnat på musik.

När jag nu, när chocken lagt sig och livet måste fortsätta, tittar närmare på exakt vad jag spelat och vad jag lyssnat på är det rätt tydligt att jag sökt mig tillbaka. Nostalgi är trygghet. Som så ofta förr så har jag flytt in i mitt eget 90-tal.

För vad har jag spelat, om inte "Sid Meier's Pirates!"? Om än i nyversion, så är upplägget exakt som klassikern från 80-talet. Och vad har jag lyssnat på, om inte Depeche Mode och Eddie Meduza?

Det kanske tycks som en udda kombination, men den funkar för mig. Depeche Mode för lugnet, för kontemplationen, för att försvinna bort ett tag. Eddie Meduza för att det särskilt i tider av tungmod behövs något som bryter av mönstret, något som bara genom sin blotta existens blir så bisarrt att man kan skratta åt det.

"Jag känner en runkande spårvagnschaufför..."

torsdag 14 juli 2011

Up against it*

Ett inlägg vari vår ärkehjälte kortfattat och elegant sprider viktig information kring sitt privata leverne, samt framtidsplaner.

När jag och frugan gifte oss önskade vi oss pengar till en bröllopsresa. Tack vare generösa släktingar och vänner har vi nu bokat en sådan. Två veckor i Kreta kommer det att bli. Flygrädslan får väl hanteras med hjälp av alkoholstarka drycker ("*the higher you fly, the further you fall...").

I dag kom antagningsbeskeden till höstterminen. Jag har sökt, och faktiskt blivit antagen, till A-kursen i Nationalekonomi vid Mittuniversitetet. Nej, jag tänker inte flytta, det är en distanskurs på halvfart.

Eftersom finansministern satt bilden av hur svenska nationalekonomer ska se ut så kommer jag nu tvingas börja odla hästsvans. Kursen lär för övrigt också få hanteras med hjälp av alkoholstarka drycker. Jag har ingen känsla för matematik. Det var för utmaningens skull jag sökte, och det ska bli mycket intressant att se ifall jag klarar det.

tisdag 12 juli 2011

Primo Victoria

Ett inlägg vari vår huvudperson visar upp en segertrofé.


Där fick du, din jävel!


Jag tror det framgår av bilden, men kariesangreppet var liksom större än halva tanden. Visdomständer är ett elände när de inte går att nå med tandborsten. Undra på att det gjort ont.

måndag 11 juli 2011

Accusations, lies

Vari vår hjälte berättar om en händelse från bröllopsfestligheterna.

Under bröllopsmiddagen (nämnde jag att jag numera är gift?) hölls flera fina tal, och det var överhuvudtaget den bästa kvällen/dagen i mitt liv. En händelse sticker dock ut lite extra. Det var vid efterrätten, som toastmastern läste upp följande telegram:

TELEGRAM

Kära brudpar, och alla bjudna gäster!
När ni nu sitter där och roar er, skänk då en tanke till oss objudna, ratade, bortglömda, som inte fick vara med ikväll.
Vi som i det längsta och orimligaste väntat på en inbjudan, men som nu insett att ingen sådan kommer.
Vi kan bara lyckönska er och hoppas att ni slipper den folkpartistiska inkvisitionen!

JB

Strax efter att detta lästs upp hördes ett våldsamt högt introljud, och fyra rödklädda inkvisitorer rusade in i festlokalen:

De var givetvis där på grund av undertecknad. Jag blev framsläpad och anklagad för ett miljöpartistiskt leverne (eftersom jag äter kollektivt, sopsorterar och äter grönsaker). För att tvinga ur mig en bekännelse torterade de mig med mjuka kuddar och en bekväm fåtölj.

Kanske världshistoriens bästa wedding-crash. Jag blev totalt paff, överraskningen var total. Gästerna tyckte det var hysteriskt roligt, och Mattias, Rogers, Henriks och Andreas chockkupp blev kvällens snackis. Att deras present därtill är så omfångsrik att den inte ens ryms i spritskåpet uppskattas särskilt :)

torsdag 7 juli 2011

Right place wrong time

Ett inlägg vari vår huvudperson vänder nackdelar till fördelar, och ignorerar eventuella nya nackdelar som uppstår.

Jag har en stenålderskropp. Eller möjligen brons- och järnålderskropp. Den är hur som helst anpassad för en mer oskyldig, naturlig, våldsam och dödlig tid. Detta har jag givetvis starka belägg för att påstå.

En given sak är min låga ämnesomsättning. I dagens samhälle av födoämnenas överflöd leder detta till en viss godmodig rundhet. På bronsåldern hade det kunnat rädda livet på mig vid svältkatastrofer eller långa perioder med små matransoner.

En annan sak är min hårighet. Jag har mycket hår. Överallt utom på huvudet. Detta är en kvarleva från det äldre människosläktet. Håret skyddar mot kyla. På järnåldern hade jag i princip gått omkring i deras motsvarighet till täckjacka.

En tredje sak är mina framstående hörntänder. I vissa vinklar ser det nästan ut som jag har huggtänder. På stenåldern fanns inga bestick, men de med skarpa hörntänder klarade att tugga segt och riva loss fina bitar från diverse ihjäljagade kreatur.

Min fysik är således strömlinjeformad för en helt annan tid än den vi lever i. När omvärlden badar i hårborttagningsmedel, bantningspulver och tandslipning står jag som ett Cro Magnon-miffo och passar inte alls in.

Men jag klagar inte. När apokalypsen kommer är det vi stenåldersanpassade (håriga tjockisar med huggtänder*) individer som överlever längst. Glädjen i att leva extra länge i en post-apokalyptisk värld kan förvisso ifrågasättas, men det låtsas jag inte om.


* Håriga tjockisar med huggtänder, alternativ förklaring: En vampyrklan vars historia starkt påverkats av den lokale sockerbagaren, samt närvaron av världens enda modellagentur för varulvar med vampyrfetisch.

tisdag 5 juli 2011

So we're going on a summer holiday

Vår hjälte informerar om sakernas tillstånd.

I dag är första dagen av den riktiga semestern. Jag jobbade min sista dag i fredags. I lördags var jag på en trevlig bröllopsfest. Eftersom visdomstanden höll sig lugn kunde jag faktiskt äta rejält mycket, vilket alltid är kul när det finns så enorma mängder god mat som det gjorde i Tvärskog.

I kväll var det rollspel. Eftersom tilltänkte SL var sjuk så påbörjade vi en liten kampanj i Stormbringer, vilket var en ny bekantskap. Regelverket kändes dock igen rätt rejält från Call of Cthulhu, så det gick snabbt att komma in i. (Hur kommer det sig att Stormbringer har samma omslag som Drakar och Demoner? Någon som vet?)

Vi fick dra var sin karaktär hur högen. Och tror ni inte att det blev så att jag fick den dekadente och snabbkäftade noblessen, Fredde fick den ende magikern, Henrik fick tjyven och Roger legoknekten - exakt som om vi hade skapat det själva, typ. En annan typisk grej var förstås att min karaktär klantade sig rejält pga onda tärningsslag.

I dag har jag också lärt mig knyta en slips på Windsor-vis. Viktigt inför kommande evenemang.